Aeterna Pictura

Jag brinner för svartvitt och för tidlösa bilder. Men också "riktig" fotografi där fotografen tänker till och utrycket är det viktiga och inte tekniken och skärpan.

Nya Iphone, dokumentär fotografi och Leica Q-P

Ny vecka och ett nytt inlägg. Tanken är i allafall att försöka mig på att skriva ett varje vecka.

Oftast verkar trafiken på sidan inte speciellt stor, verkar som att formen med blogg börjar dö ut tänker jag ofta ibland.

Ett tag var vi besatta av att få läsa om allt mellan himmel och gjord, speciellt från kändisar och B-Kändisars biografier eller bloggar, men det känns som att även om varje människa verkar ha en egen blogg nuförtiden, så är vi för upptagna med stressen i våra egna liv och all information rent allmänt över sociala medier och annat.

Och om ingen läser eller kommenterar vad blir då tanken med att ha en? Jag har inget bra svar utan att jag tycker det är lite kul för egen del att det blir som något slags tidsdokument, och att det är lite skönt att få skriva av sig, nästan lite terapi.

I mitt eget liv går allt i 180 km i timmen känns det som, det är jobb som i nuläget är ganska krävande, och det är barn både stora och små som kräver sin man även där.

Lite som de flesta har det antar jag. Vet inte hur det är för andra, men fritiden blir så väldigt viktig och då fotografin för mig, där det är mitt utlopp för min kreativitet men också bara något jag känner att jag måste få hålla på med ibland för att må bra. Jag har många andra intressen också, men det jag brinner för och sysslar mest med om jag får välja är fotografin och har varit det under en lång tid.

Vilket lite långsökt leder mig till de första orden i min titel, nämligen mobil fotografin och också den nya Iphone modellen.

Jag har vänner på jobbet och utanför som redan pratat sig varma om den. Eller om att få hem den.

Det pratas mycket om den nya kameran och hur bra den är. Vet inte varför, men som fotograf och kärleken till detta intresse/hobby/jobb så känner jag mig ibland lite "hotad" av att alla är fotografer nuförtiden och att alla har med sig en kamera som är kapabel till att fotografera snart lika bra rent tekniskt som en systemkamera, apparna är dessutom så pass bra att det känns som att de större kamerorna inte har någon chans i en framtid där dom täpper de sista "hålen" till att få de perfekta mobilkamerorna klara.

Eller? Hursomhelst skulle det för mig kännas oerhört tråkigt att inte få fotografera med en "riktig" kamera med en skön ergonomi och en känsla som inspirerar mig till att ta upp den och ta bilder med. För mig gör inte en Iphone det, inte för fem öre. Den enda fördelen för mig när man har den med sig är att den är smidigare att ha med sig och snabb att dela bilder med om man så önskar.

Någonstans tror jag dock att det alltid kommer finnas något slags marknad för "riktiga" kameror, även om de kanske inte ser precis ut som de gjort tidigare.

Det är min förhoppning i allafall.

Det leder mig till den andra delen av titeln som handlar om dokumentär fotografi som jag kanske brinner lite extra för, och om hur mycket jag inspireras till det nu med en 11 månaders son som just börjat gå, och om känslan av att få dokumentera hans utveckling och hans vardag.

Även om det är bilder av ofta privat karaktär, så blir det något som jag tycker är extra roligt då jag får försöka dokumentera honom och samtidigt använda mig av min kreativitet för att göra bilderna roligare, och något som blir kul för honom att titta på i framtiden då jag inte finns kvar längre. Att det ska finnas en känsla av att just jag tagit dom för hans skull och att jag finns med där i dom med min egen signatur av att fotografera.

Då kommer jag in på den sista delen av titeln om min Leica Q-P och hur mycket den faktiskt just inspirerar mig att ta bilder med. helt fantastiskt.

Trots att jag redan hade en Q tidigare som jag skrivit, så känner jag verkligen nu hur rätt jag gjorde som gick tillbaka till den. Den är så enkel och för mig så perfekt för just den här typen av fotografi. Att kunna fota nästan allt omkring sig utan att hålla på att fibbla med inställningar eller behöva byta objektiv känns så befriande. Något som just var min initiala tanke med min första Q, men jag velade mellan att ha kvar Fuji trots allt och valde detta vid den tidpunkten i livet.

Och det är först nu då jag haft min Q-P igen ett tag som jag förstår varför det inte riktigt var rätt i slutändan för mig.

Dels för den här enkelheten jag pratar om men också för att den på något sätt verkligen "botar" den där känslan av att jaga något bättre och nyare hela tiden. Leica Q är nu nästan en "gammal" kamera med den här tidens mått mätt, men trots det känner jag att den har allt jag någonsin velat ha av en mindre kamera som ska komplicera mitt Nikon system. När jag nu gick tillbaka från en Fuji X-T3 med fina objektiv till min Q-P känner jag inte att det saknas något.

Utan snarare att det är skönt att inte behöva välja objektiv. Eller dyka ned i menuer. Kvaliteten finns där i min Leica Q-P och det fantastiska objektivet den har. Sedan är det upp till mig att vara kreativ och skapa något "unikt" och det känner jag verkligen att jag kan mer än med många av mina tidigare kameror.

Nu säger jag inte att den kan allt, för det kan den inte. men då jag behöver något för sport tex eller något längre brännvidd använder jag min D4a med längre objektiv.

Men för 80% av det jag fotograferar är den tillräcklig och mer därtill. Och den här gången kommer jag inte ha i tankarna hur mycket jag en dag kan sälja den för, utan använda den på ett sätt där jag inte är rädd att den ska gå sönder eller bli stulen. Ha med den överallt, slita den med hälsan ( ok ok...kanske inte ha med den i snöstorm eller åskväder !),

Nu ser jag fram emot en helg där jag förhoppningsvis hinner ut i gatuvimlet med kameran och kommer hem med lite kul bilder.

Ha en fin helg !

/over and out..

Postat 2019-09-27 21:13 | Läst 1524 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Veckan som gått, Leica Q-P och veckan som kommer.

En ny vecka imorgon, vill verkligen inte jobba känner jag. Vill bara ut och fotografera hösten, gatorna och följa utvecklingen hos min 11 månaders son. Vantrivs med mitt jobb just nu, men är väldigt lycklig över min fritid med min familj och mitt fotande.

Att få tillbaka min Q eller rättare sagt min nya Q-P var verkligen som att komma hem igen. Älskar att fotografera med den på så många plan. Ren och skär fotoglädje. 

Lätt att ta med överallt för att vara en fullformats kamera, och den är så tyst och diskret att gå runt med så det känns so att man smälter in snarare än att sticka ut. Väldigt skönt då man går runt och gatufotar inne i stan.

Skaffade lite tillbehör till den nu också, och letade en bra men diskret läderrem istället för den Leica rem som ingick. Blev till slut en "remmen" i svart läder från Gunnar olssons foto, fick till och med hjälp att montera remmen vilket är något jag avskyr. Super.

Köpte en original Halfcase från Leica i svart läder som skyddar så man slipper tänka på det när man har den löst utanför väskan.

Som väska blev den en Ona Bowery. har några andra större Ona väskor och alltid gillat deras kvalitet och alltid funderat på en Bowery, den var perfekt i storlek för en Q med lite småsaker.

Veckan som kommer förutom jobbet kommer innehålla lite fotojobb i allafall. Blir lite produktfoto ute i naturen vilket faktiskt kan bli rätt kul då jag fått helt fria tyglar.

Ha en grym vecka nu, hoppas den blir bra trots att ni kanske inte stormtrivs heller ;)

/Over and out..

Postat 2019-09-16 20:43 | Läst 1319 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera