Fotografi därför att man vill säga nåt.

Fotoentusiasm. Central Park NY.

Fotografi för sin egen skull, bild för att det är bild? Eller L´art pour l´art helt enkelt.

Eller bild som språk och därigenom ett verktyg för kommunikation? En fråga som har hängt med fotografiet, och konsten, mycket länge. En fråga som dessutom tål att stötas och blötas länge, kanske rent av ett av de där bränslena som gör att fotografiet fortsätter, hittar en väg förbi bildens devalvering där bilden som språk har lämnat allt vad som handlar om språk, syfte och tilltal.
   Kan fotografiet, eller bilden, överhuvudtaget vara fritt från berättelse? För så vitt den är publicerad? I det ögonblick bilden publiceras, oavsett på vilken arena eller yta finns en möjlighet till kommunikation. Finns och finns? Den är där, kommunikationen. Däremot är det inte säkert att återkopplingen eller bildens feed-back når avsändaren alla gånger. Det hänger mer på var publiceringen sker än bildens kvalitet. Enkelt uttryckt.

Tankar som väcktes till liv efter att ha läst en intressant blogg  https://www.fotosidan.se/blogs/emaks/emaks-betraktelser-728-dessa-bilder-ar.htm

Jag sympatiserar  med tanken om bilder som inget annat är än fotografier och det kan också vara fotografens intention men hur man än vrider och vänder på saken så händer det nåt när man trycker på dela-knappen. När man gör något publikt.

(Som sagt, tankar i bilen hem från ön. Kallt, lite för mycket. Nån is på fjärden lär det inte bli den här gången. Gammel-Ante (havsörnen) drog ett par gånger över taknocken, vi hade ögonkontakt. Korparna hängde på.
    Har ni tänkt på att när det är kallt och vindstilla vilket sker några gånger under en normal nordisk vinter dyker domedagsrubrikerna upp. Men nästa dag när det töar och sydvästen blåser upp över landet, och vindsnurrorna går för glatta livet blir det inte så mycket rubriker. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det inte riktigt följer medias nyhetslogik. Eller gör det kanske det? Nåt återkomma till.
  Och så var det det där med svårigheten med  reduktionsplikten, och löften, för eller senare hinner verkligheten i kapp...en typisk bilåkarfundering kanske. 

Trevlig helg

Inlagt 2022-12-16 19:49 | Läst 955 ggr. | Permalink
Det beror förstås en del på sammanhang, men att vilja säga något väldigt tydligt brukar inte bli så bra konst. Men som du säger, någon sorts budskap går nog igenom hur abstrakt man än försöker vara. Det verkar ligga nära till hands att tillskriva mening också i brist på något att tolka. Jag jobbar på att sätta ihop en samling personliga bilder just nu, och jag märker att de bilder som fungerar håller en rätt smal balans mellan enbart form och tydligt budskap. De som enbart är form kan ha en funktion, men man får snåla med dem. De tydliga budskapen kan kännas lite som tonårspoesi, och det får man också vara snål med. Det som håller för mig är både vackra och nog med mystik för att inte läsas omedelbart.

Just nu håller jag på och sätter i mig Tom Sandbergs fotografier, i den av Aperture nyutgivna boken. Han är ett bra exempel på vad jag menar.
Svar från mombasa 2022-12-17 12:42
Ja det är nog så att bilder eller uttryck i största allmänhet ofta får just den där rätta styrfarten när allt inte är så tydligt. Man brukar säga i måleriet att spar det sista penselstrecket och ge det till betraktaren. En bra bild ger betraktaren möjligheter att läsa vidare, därför kan det övertydliga bli just tonårspoesi eller det sökta abstrakta manéret bli en tröskel där betraktaren tror sig behöva lösa en gåta för att förstå vad avsändaren egentligen menar.
Tom Sandbergs bilder har jag passerat förbi på nätet men ska nog ta en närmare titt. Det ser spännande ut.
Lycka till med den egna kollektionen.
/Gunnar S
MattiasL 2022-12-24 00:03
Det låter som en bra tumregel, med det sista penseldraget. Riktigt bra filmer slutar ofta irriterande tvärt, tycker jag, men skulle antagligen inte bli lika bra om man inte fick fantisera ihop hur det ska gå.

Jag måste erkänna att jag inte alls var bekant med Tom Sandberg förrän boken nyligen kom ut. En del är ganska svårtuggat, trots att det för det mesta är väldigt vackert.