När fotografiet blir en reproduktion och lite annat mörker.

Ett fotografi återgivet i tryck i en tidskrift är en reproduktion, nånstans i processen har bilden blivit rastrerad, alltså översatt till ett tekniskt bildförfarande som lägger till något, drar  i från  något. Någonstans där övergår bilden till att föreställa ett fotografi.
   Som en fotopolymer, fotogravyr eller bara det att fotografiet rullar in i en offsetprocess. Om man vill rådbråkad och fråntagen allt vad dynamiskt omfång heter. Ett nytt liv liksom.
   På  en del FB-grupper som jag är mer eller mindre skyldig att följa, de ligger så att säga i närområdet och innehåller ofta nyttigt  skvaller, och bortsprungna hundar och katter. Men  inte sällan bilder som är just bara så där vackra som bilder bör vara. Solupp och nedgångar, blomsterprakt i den egna täppan, ja ni förstår. Och för att möta det är det frestande att lägga in lite raspiga, svartvita saker utan omedelbart skönhetsvärde.

Sydlig kuling, regn och lä i  viken. Sommarsemester ställs undan.

Jag sitter på ateljéverandan. Höstmörker och regn som piskar mot rutorna. Det är på det hela mycket nöjsamt. I morgon har det förhoppningsvis mojnat och jag kör båten till varv. Det är en priviligierad tillvaro, jag är inte född på Västbanken eller Gaza är en tanke som räcker långt. Tänk den.

September och den illustrerande bilden

I morgon bär det av till människobyn, för ett par dagar. Tandläkare, ärenden, ett vernissage att besöka. Frakta hem vad odlingarna gett. Vardag liksom. Men åter på lördag kväll meddelar jag grannen. Vi har haft blåsigt hela sommaren (utom en dag men då strejkade startbatteriet och  turen till yttersta skären blev till stoft och ouppfylld längtan). Sydlig, S till Sv och  sällan under 6-7 m/s. Trevlig vind att segla en styv båt i men inte köra en lite för kort motorbåt i. En bra sommar för vindkraft kan man också säga. Vilket också visar sig på elpriset läser jag i avisen. Varmare-mer energi. Ångmaskinens princip, som fysikmajjen beskrev det  en gång i tiden. Framtill hit fungerar nog bilden som  en illustration till texten. Väg=på väg nånstans. Kraftfulla moln=klimat och väder. Vägkrök åt höger= vart är vi på väg, riktning framåt.
Integration, dagens andra tanke i huvudet, ryms inte i denna bild. Får försöka hitta en annan bild till det. 

Clafouti, någon?

En clafouti är en dessert i det franska köket som vi inte kände till. En slags omvänd tarte de pomme men betydligt friare i  kompositionen där allt toppas av en pannkaksliknande smet. Vi använder plommon. Vårt lilla plommonträd dignar av frukt. Bra pollinering och knastertorr juli-augusti, nåt vi får vänja oss vid i Roslagen, stressar växterna att sätta frukt i mängder. Sista gången liksom, efter detta döden är trädets "tanke",  hör vi samstämmigt från närmaste arborist som en närstående botaniker. Otippade effekter av klimatförändringen. Vilket inte innebär att det kommer upprepas år från år. Träd kan tröttna de med.

Nåväl, plommon delas och urkärnas. Äggvitor vispas fluffigt och det ingår både vetemjöl som vispgrädde och är det på franska ingår ett flertal bunkar, skedar med flera köksredskap. Frukten läggs i botten  på en smörad och sockrad springform, ovanpå det ett par lager av smet varefter allt går in i ugn. Gräddas och serveras med vaniljglass. Gillas särskilt av kökspersonalen.

Vardagsbilder ligger nära begreppet massbild. Och var hamnar exponeringarna. Bilder nära nog direkt ur kameran. Men ändå, bilder som i ett familjärt sammanhang har lite längre bäst före datum, åtminstone om morfar har vett att lagra bilderna på ett vettigt sätt.

Eftermiddagsbåten

Eftermiddagsbåten in till Strömkajen. Nån eller några kliver säkert av tidigare. I Waxholm, Gåshaga, Hasseludden kanske. Och en del kliver på. Sverige 2024. Det råder fred i landet.

Rapport från skärgården

Turerna ut till ytterskärgårdarna har blivit lätt räknade i år. Envis syd till sydväst gör färder utåt, och framför allt hemåt obekväma. Dessutom, SV är frånlandsvind så badvattnet håller inte önskvärd temperatur, åtminstone inte så det motiverar badutflykter. Och så mycket fotograferande blir det inte heller denna sommar. Oklart varför.

Nu blev det i allafall en tur ut till Viksgrunden och den lilla viken med sandbotten och rådande högt vattenstånd gör att det går att glida ända in till bästa solklippan. Högt vattenstånd gör att skärets konturer inte heller ser ut som de borde. Och en rivig VSV gör turen tillbaka mer än lovligt skumpig. Svartlögafjärden, som är en grund fjärd bygger ofta kort och hög och skvalpig sjö om det blåser upp. Vi ser i alla fall ett örnpar vid Dregelskärsharan, nära nog med ögonkontakt. ( Ja örnarna har väl haft ögonkontakt med oss hela tiden…) Nåt fotograferande av detta hade nog inte låtit sig göras ens med den mest sofistikerade kamerautrustningen. Särskilt inte om bägge händerna är upptagna av roder, gasreglage och minnesbild av verklighet understött av sjökort, det finns genvägar mellan grynnorna. Men det är såna fotografiska smällar man får ta.
   En annan smäll  att omgivning och omständigheter förhindrade en tur till årets Planket. Det hade varit kul att se, det var några år sen sist. 
   Och har ni noterat att Susan Sontag Om fotografi har kommit i nytryck, nu på Bonniers. Texter som står sig femtio år senare.

Fotografiet som visuell bekräftelse.