En Stad i Vatten, del 6

Reflektioner på estetik - Är en vacker bild en bra bild?

I mer "seriösa" konstfotokretsar kan man få höra att i en vacker bild riskerar estetiken överskugga och dölja andra värden i bilden. Det första jag funderar över är då om en estetiskt tilltalande bild är samma sak som en vacker bild? Jag skulle vilja svara nej, men jag behöver ett begrepp för att beskriva varför jag attraheras av bilder som inte ryms inom den för tillfället gängse betydelsen av vackert. En lösning är att göra en distinktion mellan estetisk och vad vi i vårt moderna samhälle definierar som vackert. Det är kanske en intellektuell kullerbytta som skulle få seriösa konstvetare att tugga fragda men varför inte gå tillbaka till  den mer ursprungliga betydelsen av estetik, nämligen "Att uppleva tillfredställelse med våra sinnen och känslor". Det markerar då också en skillnaden mellan estetiskt tilltal och en ren intellektuell uppskattning av vad vi ser av motivet, och även hur det rent teknisk har framställts. I enlighet med en sådan definition är en vacker bild så klart estetisk men en estetisk bild är inte nödvändigtvis att betraktas som vacker. Vackra bilder är alltså en delmängd av estetiskt tilltalande bilder  

Bilderna till det här avsnittet är mer abstrakta, bilder som kanske utmanar begrepp som "bra", "vackert", "konstnärligt", och andra deskriptiva värdebegrepp. Bilden ovan är en spegling av fasaden av ett landshövdingehus i Majorna. I sig själv inget märkvärdigt motiv, men som så många andra speglingar, så får den mig att stannà kvar några extra sekunder i bilden.

Med den distinktionen mellan estetisk och vacker så kan jag säga att för mig är estetiskt tilltal viktigt i en "bra" bild. En estetiskt tilltalande bild gör att jag stannar upp och tittar lite längre på bilden även om det som avbildas på bilden inte primärt intresserar mig.

Det kan exemplifieras av tre nutida svenska fotografer som sinsemellan har väldigt olika och unika bildspråk, vilka jag alla desutom uppskattar för deras speciella estetiska tilltal. 

Den första är Paul Hansens. Jag tycker inte man kan beskriva Paul Hansens nyhetsbilder som vackra, men för mig är de väldigt estetiskt tilltalande, och just på grund av sitt estetiska tilltal så sticker dem ut bland det stora flödet av mer eller mindre hemska nyhetsbilder, Paul Hansen ex.1. Här får Paul Hansens estetiska bildstil mig att stanna upp och ge bilden tid att berätta sin historia.

Det är lätt att få abstraktioner i vatten. Graden av abstraktion är direkt beroende av vågrörelser eller krusningen i vattenytan. Genom att bara stå och betrakta vattenspegeln så ser man ett oändligt antal variationer skapas mitt framför ögonen. Ett helt banalt motiv, i detta fall stolpe med livboj, förvandlas till något unikt som kittlar fantasin.

Ett exempel av helt annan karaktär är John Hallméns extrema närbilder av insekter, John Hallmen ex 2. Vem stannar inte upp inför ett 90x60 cm stort foto av en myras huvud? Återigen är det ett slags estetiskt tilltal som gör att jag stannar upp även om jag inte har något speciellt insektsintresse. Visst kan någon säkert stanna upp och undrar hur det rent tekniskt är möjligt att skapa dessa superskarpa bilder, eller för att man inte sett något liknande tidigare. För mig är det däremot en helt annan historia som bilden berättar - Det är berättelsen om den fantastiska detalj- och variationsrikedom som skapats av evolutionen och den estetik som naturen själv kan visa upp.

Motiv som från början har abstrakta drag, som det här där reflektioner av blad i vatten samspelar med ljus och färgnyanser, får en ytterligare dimension.

Ett tredje exempel är Mats Anderssons väldigt speciella naturbilder där han knyter an till en gammal tradition av berättelser om skogens mystik, och myter om sagoväsen som visar sig först när dagen övergår i natt, Mats Andersson ex 3. Hans mörka, sinnliga svart/vita bilder, med selektiv oskärpa och dubbelexponeringar, uppvisar ett bildspråk med en alldeles speciell estetik som även de får mig att stanna upp och låta mig absorberas av den gotiska naturromantiken i bilderna. Tänk ekologisk H.P. Lovecraft.

Visst kan kanske dessa tre fotografers bilder kallas vackra, men jag skulle föredrar att karakterisera dem som estetiskt tilltalande för att markera att de har kvaliteter som inte är bundna till vår flyktiga definition av vad som betraktas vackert.

Formerna som bildas och försvinner framför ens ögon kan vara nästan hypnotiska. När jag satt vid kajkanten i Långedrag och betraktade dessa former svagt vajande i kamerans sökare, upplevde jag något som påminde om svindel. Jag fick flytta mig en meter in för att inte riskera falla i vattnet.

Så medans en vacker bild riskerar att fastna i klichéer och gör att vi får svårt att se bortom det vackra, så gör en estetiskt tilltalande bild, vacker eller inte, att vi stannar upp och låter bilden berätta sin historia. Utmaningen är då så klart att skapa en estetiskt tilltalande bild utan att hemfalla åt klichéer och det kräver att man vågar bryta mot regler och skapa något unikt. Klichéer är ju per definition något som vi har sett förut.

Nästa Avsnitt - En Stad i Vatten, del 7. Reflektioner på estetik - "Processing Fluency", en teori inom psykologin för estetisk upplevelse.

En Stad i Vatten, del 5

Reflektioner på estetik - Vem bestämmer vad som är en bra bild?

Hur känner man igen en bra bild?
Går det att definiera vad som är en bra bild?

Det är frågor som jag ofta ställer mig när jag tittar på mina och andras bilder och ligger som tema för några av de följande inläggen.

Vad menar man med en bra bild? Är en bild som många "gillar" en bra bild? Är en bild som vinner priser en bra bild? Är bilden som mamma tycker om en bra bild, eller krävs det att bilden får uppmärksamhet på kultursidorna i SvD för att det skall vara en bra bild? Jag skall avslöja med en gång att jag inte har någon allmän definition på vad som är en bra bild. Jag vet (oftast) vad jag själv tycker är en bra bild, men den definitionen eller känslan är en färskvara och gäller bara nu, i det stadiet av livet, och den situation, jag befinner mig i här och nu. Jag är övertygad om att, precis som när vi skapar våra egna bilder, så formas även bilder vi tittar på av våra erfarenheter, kunskap, och kultur. Av den anledningen kan det inte finns någon objektiv bedömning eller värdering av en bild.

Jag tror att de flesta är överens om att bedömningen av en bild måste vara subjektiv och ligger hos varje enskild betraktare.

Abstrakt men kanske ändå identifierbart motiv. Varför gillar jag denna bilden av Lagerhuset nere vid Rosenlund mer än om jag bara fotograferat samma vägg rakt av? Kanske av samma anledning som jag är förtjust i Salvador Dalis surrealistiska målningar. Det är något i den förvrängda, tillskruvade verkligheten, både i konst och litteratur, som stimulerar något belöningssystem i hjärnan. Men varför?

Trots detta tilltalas betraktare mer av vissa bilder än av andra och beroende på sammanhang/grupp, kan det också finnas någon typ av konsensus om vad som anses vara en bra bild. Det kan vara komposition enligt det gyllene snittet eller tredjedelsregeln.  Det kan vara det gyllene ljuset i landskapsfotografering i gryning eller den "blå timmen" vid skymningen. Det har skrivits många spaltmetrar om dessa "råd" och "regler". En bok, som är bra mycket bättre än tidskrifternas  "10 tips för att dina bilder skall bli bättre",  som jag kan rekommendera och som ger en bra och lättillgänglig genomlysning av området är George Barr, Kreativ fotografi -från inspiration till bild (Engelsk titel - Take Your Photography to the Next Level).

Man skall inte rynka på näsan åt dessa grunder i fotografins hantverk. Precis som i kokkonst, där det är bra att känna till grundregler för vad som passar tillsammans i en maträtt, så är det också tryggt att känna till hur man komponerar,  ljussätter, och bygger upp en bild för att det skall bli ett helt ok fotografi. Däremot måste stjärnkockar, precis som de bästa fotograferna, ibland bryta grundreglerna och skapa sina egna regler, för att skapa något unikt. Det ligger i sakens natur, att den som strikt håller sig till regler och etablerad kunskap, gör ett bra jobb, men skapar aldrig något unikt. Det tror jag gäller inom all skapande verksamhet - musik, konst, litteratur, och naturvetenskaplig forskning. Det senare något som många kanske inte normalt betraktar som skapande verksamhet men som kräver likartade egenskaper, fantasi/kreativitet, inovation/originalitet.

Här är bilden inte lika abstrakt som den föregående. Det går att skönja två nybakade studenter i samspråk med en tredje man. Är detta en "bra" bild? Kanske, kanske inte, men den tilltalar mig mer än motsvarande motiv direkt avbildat.

Någon som är erfaren i att titta på bilder, eller "läsa" bilder, kan självklart se, eller utläsa, mer i en bild än någon som har mindre vana. Det är inte konstigare än att någon kunnig i ett språk förstår mer än jag gör av en text på ett för mig främmande språk. Bilder utgör också ett språk, men de försöker kommunicera till oss på sitt eget (bild)språk.

Däremot tycker jag inte att man har tolkningsföreträde på vad som är en bra bild bara för att man är duktig på att läsa och analysera bilder. Däremot kan en bra analys eller läsning påtala och öppna ens ögon för något som man själv inte upptäckt i en bild. Vilket så klart kan göra att jag, eller mamma, ändrar åsikt huruvida det är en bra bild eller inte.

Det finns undantag i vissa speciella sammanhang, ett tangerar ett område som jag tänkte ha som tema i ett senare avsnitt, nämligen Att tävla i foto. Dokumentär fotografi har också en särställning eftersom det där inte är lämpligt att överlämna tolkningen till betraktaren. Dokumentärbildens primära uppgift är att berätta en historia och bilden skall försöka förmedla denna berättelse  oavsett betraktarens bakgrund.

Här är vi tillbaka till en näst intill helt abstrakt bild. Här får hjärnan jobba med att fylla i konturerna och identifiera vad det är för former som döljer sig i vågorna. Ni känner ert Göteborg bra om ni lyckas identifiera motivet.

Jag vill avsluta det här inlägget med att jag tipsa om Jeff Curtos's webbsida. Jeff Curto är Professor Emeritus i Photography vid College of DuPage i Glen Ellyn, Illinois. Han har en site som innehåller hela hans universitetskurs i fotografins historia, 15 föreläsningar och totalt ca 30 timmar podcasts inspelade under hans föreläsningar. En fantastisk kostnadsfri resurs. 

Nästa Avsnitt - En Stad i Vatten, del 6. "Reflektioner på estetik - Är en vacker bild en bra bild?"

En Stad i Vatten, del 4

Reflektioner på Bildbehandling

Den här gången ger jag mig in i ett litet getingbo. Bildeditering, -redigering, -manipulering, -fusk, ett kärt barn med många namn, som kan väcka enormt starka känslor. Som ett rent psykologisk fenomen är reaktionerna fascinerande och jag undrar om någon har en aning om varför känslorna växer till sådana oproportionerliga nivåer. Jag kan inte låta bli att tänka på Terje Hellesö, den norska naturfotografen som för några år sedan gjorde sig känd, även utanför de skandinaviska naturfotokretsarna, genom att klona in lodjur från andras bilder i sina egna bilder, och sen beskriva dessa som sina egna möten med lodjur i skogen. Den storm av näthat och hot som detta väckte är svårbegriplig. De som själv vill bilda sig en uppfattning kan gå in på Flashback och söka på hans namn. Vi pratar om tiotusentals inlägg och över miljoner "reads" och överskuggade krig, rasism, hungersnöd, och t.o.m. politikerförakt under en period. Snacka om i-landsproblem.

Ännu en bild från mitt tillhåll utanför operan. Starka färger är speciellt eftertraktade som motiv i vattenspeglar. Normala färger blir ofta murriga och röda, orange och klarblå ger därför en extra kontrast. 

Men även mer "normal" redigering av bilder kan upplevas som kontroversiellt. Med en nästan fundamentalistisk iver hävdar en del att den enda sanna återgivningen av verkligheten är direkt ur kameran (helst också på film). En särdeles märklig inställning som antagligen bottnar i okunnighet om hur det fotografiska mediet fungerar. Att göra sig själv till en uttolkar av någon slags objektiv verklighet i sina bilder är magstarkt. Verkligheten speglas i, och filtreras genom, vår erfarenhet, kunskap och kultur. Våra bilder skapas av oss. Kameran ger oss bara möjligheten att förverkliga bilderna. Någon objektiv verklighetsbeskrivning är i mina ögon inte möjlig och inte heller eftersträvansvärt.

Man kan välja mellan att titta ner i sin telefon (som kvinnan på bilden) eller att titta ner i en vattenpöl (som fotografen). Vilket som är mest tillfredsställande framgår dock inte av bilden.

De av er som var med innan Photoshop och digitalisering  gjorde sitt intåg kommer ihåg att då valde man en film som passade ens bildspråk. Naturfotografer använde ofta Fujichrome Velvia för sina mättade färger och högre kontrast, medan valet ofta föll på Fujichrome Provia eller Kodachrome Portra  för porträtt eller bröllopsfoto. Många höll sig till svart/vit film, t.ex. för gatufotografi. Få beskylldes för manipulering av sina bilder, inte ens de som använde svart/vit film, vilket knappast kunde anses vara någon objektiv representation av verkligheten.

Ytterligare ett välkänt göteborgsmotiv som deformerats till oigenkännlighet (nästan) av de små vattenrörelserna i dammen. Däremot gick det att få fin kontrast och klara färger i speglingen tack vare att motivet var solbelyst och dammen låg i skugga

I dagens moderna digitalkamera fångas inte en bild utan information, information som i datorn kan användas för att återskapa bilden vi såg vid exponeringstillfället. Vi kan välja att låta kamerans inbyggda dator (dvs.kameraföretagets tekniker och programerare)  tolka och skapa bilden eller så kan vi själva göra det i en programvara i vår egen dator (t.ex. Lightroom eller Photoshop). Det ena eller det andra kan vara rätt för olika fotografer, eller för en fotograf vid olika tillfällen.  Men det är ett val man gör som fotograf.  Den inbygda programvaran i kameran kan inte veta vad du tycker är viktigt i bilden eller hur du upplever motivet.

Som med all fotografering så får man ibland stå och vänta länge på det rätta tillfället. I detta fallet var det rätta tillfället en cyklist med en härligt röd regnkappan.

En intressant egenskap hos den digitala tekniken är att den ger oss många fler möjligheter att välja hur vi vill återskapa bilden än som var möjligt på filmens tid. Nu kan vi, från en och samma exponering,  återskapa en rimlig återgivning av bilden på vilken simulerad filmbas som helst. Velvias starka färger, Provias fina färgtoner, eller Tri-X svart/vita korniga och kontrastrika kopia, allt kan återskapas från en och samma exponering.

Alla dessa möjliga val är inte bara av godo. Som med alla situationer där vi ställs inför (för) många val så kan vi bli handlingsförlammade (tänk pensionsfonder), och tappa intresset om vi inte är nördigt insnöade på tekniken. Många fotografer vill inte ägna tid framför datorn utan prioriterar den kreativa tiden bakom kameran. Precis som man valde filmtyp på filmen tid,  så väljer de nu en kamera, eller inställning i kameran, som de tycker passar sitt bildspråk, och accepterar den resulterande jpeg-bilden "straight-out-of-the-camera" som slutresultatet. Men min poängen är att vi alltid gör ett val hur vi vill att våra bilder skall återges, även när vi inte tänker på att vi gör något val.

Två av nöjespalatsets attraktioner speglade i dammen framför Universeum. Inte helt lyckad spegling eftersom bilden är tagen i motljus och ingen bildbehandling kan "rädda" denna bilden. Jag hoppas däremot att jag i ett senare inlägg kan visa att det kan vara fruktsamt att analysera även sina dåliga bilder. Kanske detta kan bli en bra bild vid en annan tid på dygnet?

Tidigare förespråkare för "ren" fotografi (pure photography) uppstod som en reaktion på en inriktning inom fotografin som försökte etablera fotografin som en konstform, bl.a. genom att sudda ut gränsen mellan ett fotografi och de etablerade måleriska och grafiska konstformerna. Detta kunde leda till fotografier som  manipulerats till den grad att de var svåra att skilja från en teckning eller en litografi.

Men även tidiga anhängare av ren fotografi, som t.ex. Ansel Adams and Edward Weston, tvekade inte att använda de tekniker som krävdes för att återge "verkligheten" på fotografiet, som den framträdde framför deras ögon vid exponeringstillfället. Ansel Adams anses av många vara en mästare i att i mörkrummet få fram en oöverträffad tonskala i sina svart/vita landskapsbilder.

Varför nu denna långa utläggning om bildredigeringens vara eller icke-vara i en blogg som handlar om vattenspeglar? Jo, bilder av vattenspeglar är ett bra exempel på nödvändigheten av att editera orginalfotot för att uppnå din önskade effekt. Gemensamt för nästan alla foton av reflektioner är att de har låg, och ibland mycket låg, kontrast. Högst kontrast uppnås om  motivet är i solsken och vattenspegeln ligger i skugga och vattnet består av rent och inte allt för grunt vatten. Tyvärr sammanfaller dessa parametrar inte speciellt ofta.

Ett exempel för att åskådliggöra effekten av att definiera en vit- och svartpunkt. Bilden till vänster är orginalbilden (direkt från kameran) och i bilden till höger har jag i Lightroom definierat svart som skuggan under taket och vitt som de vita skräppapper som flyter i vattenpölen.

För att det skall bli några bilder som jag tycker är värda att titta på så krävs det en ganska drastisk bildredigering. Framför allt måste kontrasten ökas avsevärt, genom att svartpunkt och vitpunkt definieras i den reflekterade bilden. En bra beskrivning från Moderskeppet över hur du sätter vit- och svartpunkt hittar du här på YouTube. 

Nästa avsnitt - En Stad i Vatten, del 5, "Reflektioner på estetik - Vem bestämmer vad som är en bra bild?"

En Stad i Vatten, del 3

Reflektioner i Fokus

Dags för ett nytt avsnitt. Det här avsnittet kommer att innehålla en del fototeknik, närmare bestämt om begränsningar i kamerans autofokus. Om du är ointresserad av teknik så hoppa texten och kika på bilderna.

 Vi hör det ganska ofta, och kanske också gjort oss skyldiga själva, klagomålen på vår kamera för de oskarpa bilder vi tagit. Ofta är det inte att det saknas skärpa i bilden utan att skärpan ligger på fel motiv i bilden. I de fallen är det kanske den bakom kameran som har för höga förväntningar på kamerans intelligens. Att fotografera speglingar i vatten är ett väldigt åskådligt exempel på begränsningarna i våra kamerors autofokus.

Ett område som har varit ganska tacksamt för att hitta vattenspeglar är området utanför Göteborgsoperan. Dels finns det ofta större vattensamlingar på planen framför operan. Även gästhamnen är en källa till vattenspeglingar som i denna bilden.

Det är ofta svårt att sätta fokus (skärpan) rätt i bilden. Det finns nämligen minst två fokusavstånd i en spegelbild, avståndet till den speglande ytan och avståndet till det speglade motivet i reflektionen. I en vanlig spegel är detta inget problem eftersom det inte finns något att fokusera på i ett (rent) spegelglas. En spegelbild i en vattenyta är däremot annorlunda. Vattenytan har ofta någon krusning eller vågrörelse som går att ställa in fokus på. Om det dessutom är en grund vattensamling så går det också att ställa in skärpan på dess botten, dvs tre olika fokusavstånd i en och samma del av bilden.  Eftersom kameran inte (ännu) kan läsa våra tankar, har den ingen möjlighet att veta på vilket fokusavstånd vi vill ha skärpan, krusningen på vattenytan som är närmast, bottnen på pölen, eller speglingen av motivet som är det som ligger längst bort.

Här är en bild som är fångad i en större vattenpöl vid skateboardrampen framför operan. Kring lunchtid är det många barn som livar upp området även om vädret är trist. Det verkar som om skolor i närheten använder det som "skolgård" vid lunchrasten.

Ett sätt att råda bot på detta är stort skärpedjup. Men stort skärpedjup leder till lång slutartid och lång slutartid leder till rörelseoskärpa, om inte från kameraskak så från vattenytans vågor eller krusningar.

Det bästa är att i situationer som den här överge autofokus och ställa in skärpan manuellt. Det kan kännas ovant och svårt för den som inte har gjort det förut, och det har inte gjorts lättare av att flera digitala spegelreflexkameror har en relativt liten och mörk sökarbild.

Den här bilden är tagen i samma vattenpöl som den tidigare bilden men i helt motsatt riktning (in mot staden). Som fotoentusiast känner ni säkert igen byggnaden, eller? Tänk svenskt kameramärke med kameror på månen.

För de här bilderna använder jag helst min Fuji XT1, den är spegellös vilket innebär att sökarbilden är elektronisk. En fördel är att man kan använda sig av något som kallas "focus peaking". Focus peaking innebär att det "glittrar" lite i rött (eller annan färg) i kanterna på de objekt som är i fokus.

Motsvarande möjlighet finns oftast inte för spegelreflexkameror. Det kan vara värt att nämna att för flera av Canons systemkameror finns det ett tillägg till den inbyggda programvaran i kameran, tillägget som är från Magic Lantern ger tillgång till flera funktioner som inte finns i kameran direkt från Canon. Bland annat ger det möjlighet till "focus peaking" i Live Mode, dvs. när du kikar på LCDn på baksidan av kameran. För mer information om Magic Lanterns programvara se deras hemsida på www.magiclantern.fm.

Ytterligare en spegling ifrån gästhamnen. En nästan helt abstrakt bild men visst känner man doften av båt och hav.

Mitt råd  till sist är att inte dissa manuell fokusering. I många situationer är det den bästa lösningen på oskarpa bilder. Motiv med kontrastrik bakgrund, dåliga ljusförhållande, eller när man vill maximera skärpedjupet, är några andra situationer  där manuell fokusering är det bästa alternativet.

Nästa avsnitt - En Stad i Vatten, del 4, "Reflektioner på bildbehandling"

En Stad i Vatten, del 2

På Jakt Efter Vattenspeglar

 Hur hittar man då enklast speglade motiv? När jag började fundera på den här idéen så letade jag bland mina tidigare bilder för att se om jag hade några med speglade motiv.  Med ett par undantag så var arkivbilderna inte tillräckligt bra för att isolera reflektionen. Oftast var speglingen bara partiell eller utraderad av för kraftiga vattenrörelser. Några av undantagen jag hittade var riktigt bra, men led av att det inte var reflektionen som var i fokus (både bildligt och bokstavlig) när bilden togs. Jag återkommer till det i ett senare avsnitt.

Här är ett exempel på en reflektion som jag har extraherat från mitt bildarkiv. Fungerar ganska bra, men eftersom det inte var speglingen som var huvudmotivet vid fotograferingstillfället så är den kraftigt beskuren och skärpan kunde varit lite bättre.

Här är ytterligare ett exempel från arkivet, fotograferat vid samma tillfälle som exemplet ovan. Platsen var ideal för den här typen av bilder. Neptuni åkrar på Öland består bitvis av stora ytor av centimeterdjupt vatten.

Mer produktivt är det att ge sig ut med målet att enbart fotografera  reflektioner. Göteborg är så klart ett hyfsat  ställe för motiv som är beroende av vatten. Inte nog med att vi har både älven och kanalerna, det kommer dessutom en räcka lågtryck med regn från de Brittiska öarna, sommar som vinter. Något som har varit speciellt påtagligt den här våren. 

Älven är inte lätt att använda som vattenspegel. Vinden, som så ofta ligger på här på västkusten, är ett problem. Älven är oftast inte tillräckligt stilla. Jag väntar fortfarande på någon riktigt vindstilla morgon för att se vad jag kan hitta för speglingar i älven. Jag har några idéer, men lämpliga dagar tror jag är lätt räknade på ett år.

Vattenytan i kanalen är oftare lite lugnare. Jag har börjat lära mig vilka delar av kanalen som oftare ligger i lä. Dock är lämpliga motiv som speglar sig i älven och kanalen klar begränsat.

Här är en bild från en bredare krök i kanalen där vattenytan ofta är lite lugnare

Större vattenpölar är en fin möjlighet att inkludera motiv som normalt inte ligger nära vatten. Problemet med vattenpölar är att de är smutsiga och grunda. Men just att de är grunda är också en intressant egenskap som ger bilden en särskild karaktär. Botten på vattenpölarna blir också en del av bilden.

Här är en spegling i en mindre vattenpöl där strukturen i betongplattorna ger en säregen karaktär till bilden.

Man får också acceptera att man blir ganska uttittad när man står på Avenyn och riktar kameran rakt ner i en vattenpöl.

Det är svårt att hitta tillräckligt stora vattenpölar för att få en spegling av hela motivet. Jag har utvecklat ett udda intresse för var större vattensamlingar bildas efter en regnskur. (Jag ställer upp om  gatukontoret behöver en konsult för att kartlägga platser med dålig dränering på Göteborgs gator.) Ett ställe med stora vattensamlingar efter regn är lämpligt nog utanför Göteborgsoperan. 

En större vattensamling utanför Göteborgsoperan har blivit ett av mina favorittillhåll den senaste månaden. Här är en hel del människor i rörelse, även skolklasser som har sin lunchrast här. Det kommer fler bilder härifrån i senare avsnitt.

Jag avslutar med en bild från ytterligare en källa till vattenspeglar, nämligen stadens konstgjorda dammar.

En liten konstgjord damm vid en av Göteborgs poluläraste turisttillhåll. Inte så svårt att gissa var, eller hur?

Detta var ett långt avsnitt så jag får fundera över nästa avsnitts innehåll. Det är regn utlovat de närmaste två dagarna så vem vet, det kanske blir några nya "reflektioner".