Några klassiska vårtecken...

Äntligen vår & äntligen så har jag kommit iväg på några fotoutflykter med maken. Vi gör som många andra & fotar blåsippor, ormar, vitsippor, grodor & fåglar som uppvaktar varandra. Nu är det fortfarande lite för kallt för att hitta alla dessa men blåsippor & huggormar räcker gott. Vi har varit i Örebro samt på ett par platser i Västmanland.

Märks skillnad direkt i bilden när solen visat sig & det genast blir varmare sken. Vid Öby Kulle utanför Örebro finns det en god chans att få se både snok & huggorm. Vid vårt besök fick vi se två mindre huggormar. Detta är ett populärt utflyktsmål & det är många som vill fotografera så jag skulle inte påstå att jag känner direkt någon harmoni när vi är där. Vid ett besök i Strömsholm som handlade mest om att äta middagen utomhus fann vi också ett par huggormar. En valde att ringla iväg medan den andra låg så gott som stilla i en bra stund i eftermiddagssolen. Då var det total harmoni. Såklart vi vill komma nära för magiska bilder jag tycker också att det är viktigt att visa respekt för dem.

Blåsipporna fann vi i en skog i Köping & då ville jag inte fota dem på samma sätt som förra året. Blev nog en blandning av alternativ istället.

Lät omgivningen skapa en naturlig vinjett.

Avslutar med en sötchock! För jag är otroligt förtjust i gnagare. Vi besökte en fågelmatning som ej var aktiv längre för året men vi vet att det brukar kunna springa omkring små små varelser på denna plats. Vi hann nog vara där ett par timmar innan en skogssork rusade förbi mig. Försökte sedan lista ut vilken väg den ville ta, envis rackade så det blev bara ett par bilder. Men mötet förgyllde den dagen.

När mamma somnade in i början av november blev allt bara svårt. Det har varit så mycket praktiskt som ska lösas & det finns ingen riktig hänsyn för sorgen och all min lediga tid har gått åt till just sånt. Det har varit viktigt att försöka hitta tillbaka till fotandet, jag är väl inte tillbaka helt men det finns hopp. Jag vet att mamma hade varit ledsen över att jag inte prioriterat mig själv i allt detta så det har inte bara varit viktigt för min del i sorgearbetet utan även för att minnas henne för den fantastiska kvinnan hon var. Jag hade dock fått förvarna henne om den lilla gnagaren då dessa verkligen inte tillhörde hennes favoriter & jag kan höra hennes röst när hon påminner mig om just det.

Evigt saknad.