Två utställningar. Två konstnärer. Nåt gemensamt.

Katrina Loelv är en konstnär jag känt länge. En konstnär med en konstnärlig integritet. Som gör väldigt fina bilder. Då och då tecknar och målar hon på ritfilm, nåt vi är överens om att det är ett utomordentligt material. Katrinas bilder är subtila men samtidigt väldigt påtagliga.De är det dom är, men samtidigt  mycket poetiska. 

Anders Rönnlund ställer ut i den andra lokalen. I rätt skarp kontrast till Katrinas, men helt uppenbart lirar hans skulptur, en avancerat uttänkt rörlig skulptur, datorstyrd som med droppar ritar beställda bilder med vattendroppar i en stor bassäng. Det här är ett maskineri som i sin framtoning av rostfritt, vatten och programmering uttrycker något synnerigen subtilt.

   Det här är nog konst som ligger en bit från mittfåran, både Katrinas och Andreas. Och det krävs nog lite, lite grann av betraktaren. ( Läs gärna lite mer om dem i länkarna.)

(Idag, en regntung plus tiogradig dag i mitten av november inbjuder till lite redigering i Tri-X anda.)

november. fortsättning följer

Det kom en hel del regn.  30 mm säger mätaren. Skogen och tomterna är sjöblöta.  Vädret är en effekt av klimatet. Och man undrar varför det blivit en aningen lågmält ute på sociala medier när det gäller  just frågor om klimat och väder.
  Jag går i skogen och rafsar ihop en kasse trattkantareller. Men varför får jag inte lyckas med att hitta den där skocken av svart trumpetsvamp, det svarta guldet? Det frågar jag mig då och då.

Och om bilden. Grabben längst bort på scenen, han med mössa är trummis och slagverkare. Och äldsta barnbarn (är farfar stolt eller?) De är flera i rytmsektionen och alternerar mellan olika rytmiska uppgifter. Att spela i storband betyder att ingå i ett sammanhang, att vara behövd. Men också, inte minst för blåsarna, att höra sin stämma smälta samman med de andra stämmorna och bilda en harmoni, ett ackord. Något som är större än summan av delarna. Och gemenskap. Kulturskola med andra ord. Sånt som marknadsekonomer gärna vill dra in på, det lönar sig ju inte. Musik, bild, teater och sånt. Och det är inte bara ett utslag av nyåterkommen marknadsliberalism. Kultur och människor som tänker själva är farliga saker. Det är inte bara marknadsekonomer som vill dra in på kultur. Behöver man säga mer...

Quiberon +32°

Det drog iväg fram på eftermiddagen. Mot trettioåtta. Ok eller uthärdligt tyckte parisaren på semester. Men jobba hemma i Paris, njäe...
Ja det är det där med klimat, man ska leva i det också.

(Tour de France 2023)

Bokeh

Törs man skriva något om bokeh? Det är uppenbarligen något eldfängt och det finns uppenbarligen vissa fotografiska frågor som så att säga ruskar om. Vilket är ganska kul.
Men bokeh, som inte uttalas eller skrivs bokéh, vad finns det att tycka om det? Att det rent tekniskt har att göra med brister i objektiv, vare sig de har uppstått genom konstruktionsmissar, skador hos det enskilda objektiven. Eller i kombination med kamerorna. Eller en önskad effekt av lämpligt antal bländarlameller kombinerat med en tillräckligt stor bländaröppning. 

   Men nåt intressant runt begreppet bokeh är kanske mer kulturellt än tekniskt.
   Förr i tiden nöjde vi oss med skärpedjup som kunde vara kort eller långt, allt på en glidande skala. Och vi konstaterade att skärpedjupet hängde intimt samman med objektivets brännvidd och inte minst, med vald bländaröppning. Men i början av tvåtusentalet dyker ett nytt begrepp upp. Bokeh. Från Japan dessutom. Ett ord för just det där med oskärpa på vissa ställen i bildutsnittet. Och kommer något från Japan bör man haja till för något som är utmärkande för japansk kultur är den här förfiningen med inslag av icke instrumentella inslag. Ja, vare sig det är att komponera en bukett, anlägga en trädgård, koka te, vika papper så nog finns det en aningen högre form av sådana verksamheter i japansk kultur. Så även oskärpa. Om det här har något med shintoismens påverkan vågar jag mig inte in på, det finns kanske någon religionkunnig därute i FS.
   När bokeh når västerlandet så händer det som så ofta. Man analyserar, sorterar oskärpor, bokeh, i olika sorter och härleder dem till teknikaliteter. Och döper om fenomenet till bokéh. Lite grann av appropiering som det talas så mycket om.
   Redan i Photoshop 3.0 fanns flera filter som kunde åstadkomma nåt som liknade bokeh. Inte lättanvänt.
Ett försäljningsargument numer är som bekant att ett objektiv levererar en ”krämig bokeh”, underförstått att objektivet har tillräckligt många bländarlameller.

Jag måste nog erkänna att det japanska aningen mer relationella förhållandet till bokeh faller mig mer i smaken. Bokeh är något subtilt i bildberättandets verktygslåda. ( Och sen är det den där frågan om vilken kameratyp som är mest skickad att hantera kort skärpedjup. Något att återkomma till.

Att göra det lätt för sig

Jag har ett manuellt vidvinkel på kameran, ett 12 mm 2.0. Det har det goda med sig att om man ställer det hyperfokalt bländare 8 och avståndet runt 2 meter och låser det hela med en bit tejp, sätter ett hyfsat generöst auto-iso så har man plötsligt en kamera att i princip bara trycka av. Skärpedjupet blir generöst och utsnittet får med det mesta.  Allt med en Fuji Xpro2 och ett Meike 12mm. Rätt kul.
En del gillar fotografer, andra inte. 
(Konst på Blidö, ett sånt där sommarevenemang. Mycket folk. Bild och musik. Jag deltar med en vägg, dock icke fotografi.)