Gäst hos dåtiden

Häromdagen fick jag en Zeiss Ikon Nettar till skänks, helt utan förbehåll. En 517/16 W22954 med Novar 1:4.5 i gott skick med läderväskan i behåll. Sånt här sätter igång många tankar. Med en Nettar drog jag mina första lärdomar om foto, oftast rätt hårdhänta knäppar på näsan om vikten av rätt bländare eller tid. Och en del annat. Learning by doing kan man också säga. Och man kan fråga sig om riktigheten i den pedagogiska tanken att sätta en sån apparat i händerna på en åtta-nioåring. Men så såg den fotografiska verkligheten ut. Det var bara att lära sig. Att förstå. Om än det tog tid…
  En annan tanke dök upp, om det nu blir så att jag laddar den med en rulle film. I vilken miljö, i vilket fotografiets utsnittsvärld hör en sån här apparat hemma? Och det är liksom en del pysselmed såna här apparater, som att starta en tändkulemotor. Det är inte bara att trycka av. Som med en modern digital kamera, eller en numera obsolet Instamatic för den delen.

Jag ser ett landskap, en landsbygd, aningen underexponerat med sina invånare i helfigur gärna lite uppställda,och förväntansfyllda, eller lite besvärade, där den omgivande miljön är mycket viktig, men för den oinvigde oidentifierbar. Bilder i kvadratiskt format som ett olösligt pussel. En sån här kamera når sällan eller aldrig ända in till närbildens avslöjande. Och med närgränsen 1,2 är vi ofast i tryggt avstånd från armlängdens begränsning.
   För visst är det så att allt som syns i en bild och dess utsnitt är berättarkomponenter. Det som skapar berättelsen. 

Och hur gick det här då?

Det här är Hamed. 2015 tog han sig ,som många andra ungdomar, från Afghanistan till Sverige, en resa som i runda slängar tog tre månader. Inte alldeles enkelt alla gånger. Jag tog bilden nån gång hösten 2016. Åtta år senare visar statistik från SCB att det gått förvånansvärt bra för de här ungdomarna. oväntat bra skulle man kunna säga med adress till integrationsolyckskorparna.

Isobel Hadley-Kamptz fristående kolumnist i Dagens Nyheter skriver så här idag:
”...De ensamma unga fick i väldigt stor utsträckning hjälp av svenska familjer och det svenska civilsamhället. Det fanns mentorsprogram och kyrkor och idrottsföreningar hade språkinsatser som på grund av det akuta behovet fångade upp de ensamkommande betydligt mer än andra. Där staten vägrade ta ansvar klev vanliga människor in.
Jag vill aldrig igen se svensk offentlighet ta sina händer från enskilda utsatta människor på ett så tydligt sätt som man gjorde med de ensamkommande barnen. Men civilsamhällets insats var fantastisk, och jag är övertygad om att den bidragit till gruppens framgångar. Det säger något om hur vi generellt borde ta emot invandrade, för att över huvud taget ge en möjlighet till snabb integration.”
   Onekligen något att väga in. 

( Bilden och ett tjugotal liknande togs utomhus i befintligt ljus en halvmulen septemberdag 2016. Fuji Xpro1 35mm 1.4)

Tunbjörk och Hjort

Bror Hjorts Hus i Uppsala visar Lars Tunbjörk . Det mesta, eller rättare, allt är sett sen tidigare. Men ändå roligt att se bilderna i naturlig storlek som det brukar heta.  Pågår till 28 januari 2024.

Parentes. Lite mer runt fotopapper

Lite mer pyssel i den svartvita lådan. Och att gå lite över gränsen.
Att skapa en duplexbild är inte så knepigt om man arbetar i Photoshop. Hur man gör motsvarande i andra program vet jag inte, det är fritt fram att försöka. Vad man ska tänka på är att inte lägga en hinna över bilden. Det är visserligen enkelt gjort, ett nytt lager och pytsa i en lämplig färgton och sen dra i lagrets opacitetsreglage. Men målet och poängen är att få de mörka pixlarna, eller "silverkristallerna" om man är benägen till metaforer, att få den önskade tonen men dock inte de allra ljusaste. Syftet är också förutom att få till exempel en varmton även få lite extra stuns i svärtan.

(Bild i gråskala)

En annan metod är att gå all in i tryckmedia och montera bilden i program som InDesign, QuarkXpress eller liknande. Utgå ifrån en tiff i gråskala. Montera och tänk på upplösning och storlek så att slutresultatet landar på 300 eller 350 ppi (överkurs, den som vill veta mer får lugna sig.) Direktmarkera bilden och skapa en cmykfärg i färgfönstret.  Nu är bilden färdig för att  gå vidare till ett tryckoriginal men dit ska vi inte utan markerar  bilden och exportera som jpg eller tiff. Filformatet  som man sparat bilden i PS har som  synes en viss betydelse.

(samma bild i fyrfärg CMYK 40 50 50 100.  Vänster jpg, höger tiff. Bild under: övre i fyrfärgsmanér, undre i gråskala.)

Tillbaka till duplex. Gör bilden till en rgb och sätt en pipett i ett väldigt ljust område i bilden. Då ser man i info att rgb värdena är lika men ju mörkare partier i bilden man undersöker med pipetten desto större skillnad i mellan rgb-värdena kommer att visas.

Utvärdering. Det finns flera metoder att efterlikna intrycket av varmtonade silverrika fotopapper från den analoga tiden. Den som lyckas bäst är nog duplexmetoden. Den simulerar två tryckplåtar som ligger exakt på varandra. Den kompletterande duplextryckplåten avger sin färg exakt som den underliggande svarta plåten. Det är poängen.
Och, viktigt att veta, de här beskrivna metoderna syftar inte till att skapa falsarier. Syftet är att skapa något som skapar en liknande ögats känsla som den analoga processen.
   Och visst kan man jobba analogt, min Durst står nedskruvad i källarförrådet, de flesta prylarna i någon flyttlåda, till och med ett akroskop. Nä, där är jag inte än trots att den digitala processen inte riktigt kan återge eller leva upp till  det äkta svartvita. Med förbehållet att det äkta ser man endast när man tittar på riktiga fotografiska kopior på silvergelatinpapper. Printar, nej, oavsett hur duktiga bläckstråleskrivare vi  än har.