Om bokform

Inte så mycket foto i det här bloggavsnittet. Men kanske lite grann om visuellt uttryck. På nåt sätt…En liten spoiler; det kommer nog  att handla en del om böcker och bokform framöver.

I min bokhylla har jag den här boken. Obsolet är bara förnamnet. Akke Kumliens ”Bokstav och ande”.

Akke Kumlien var en person  som hade väldig koll på det mesta vad gäller typografi och konst. Tråkigt nog inte alltid helt träffsäkert.  I oljemåleriets materiallära som sakkkunnig vid Konsthögskolan lutade han sig lite för mycket på källor som, i Europas trettiotal, och i detta fall inte med hänsyftning på trettiotalets politiska utveckling, i alla lägen inte borde setts som helt tillförlitliga. Hans syn på typografi och bokform var nog redan då aningen  daterad, eller obsolet för att använda ett vackert ord. En människa som levde utfrån sig själv, med bestämda uppfattningar om det mesta, men i alla stunder inte helt genomtänkta och ödmjuka. Kumlien var en sällsynt avart av de magnifika och då den lågmälda varianten. Men, nog är det ändå en intressant läsning. Boken är satt med ett av Kumliens egna typsnitt, cochin (utt. Kåschäng) ett rätt snyggt typsnitt om ni frågar mig. Alldeles oavsett det gemena kursiva d:et son har en alldeles speciell knorr ( så speciell att cochin blev en reklambyråernas favorit några år i tidigt tvåtusental.) Mitt exemplar av boken, utgiven 1948  på Norstedts förlag hittade jag på en loppis. Den lite mindre upplagan som är tryckt på lumppapper. Det visste inte loppishandlaren, därav priset.

Som sagt, det ska handla lite grann om bokform framöver, sannolikt interfolierat med naturbetraktelser i sann Barthels skärgårdsanda. Får se vilken bäring på fotografi det här kan ha.

Stolthet och disputation

Ellen, ett av våra barn disputerar. Om att få ihop livspusslet utan egen bil. Och om hållbarhet. Många frågor som hakar i varandra.  Kulturgeografen Göteborgs universitet. Det gick som väntat bra och nu har vi en doktor i familjen. Jag fick nöjet såväl som förtroendet att göra omslaget till avhandlingen.
(Men kameran i fickan klarar som väntat inte att sätta skärpan där den bör vara. Nåja, det togs fler fotografier under dagen.)

Arbete

Med linsen ner i komposten. De som lever och verkar där. Skulle kunna vara ett ämne för en större betraktelse men det får stanna vid det här.

Nikon D800 Nikkor 55/2,8 macro. Ett som man säger analogt objektiv.

Vårritualer.

Nässelsoppa. Om en vecka plockar vi ramslök och skogslök. Körveln står på tur. Det trodde man inte för ett par veckor sedan. Alltid lika förunderligt.

Trevlig sista april önskas.

En fråga om utrustning

Ibland händer det. Alfåglarna ligger på fotoavstånd från bryggorna. Om man har ett minst 600mm och kan beskära ett hundratal millimeter till vill säga. Men det har inte jag. Hade jag haft det, vilket dessutom inneburit i ett oförsvarligt stort hål i plånboken, hade jag slutat dagen med några fina alfåglar, fjorton gudingar men bara en åda, en häger, en korp, fru storskrak, paret strandskata och ett par svarthakedoppingar. Skäggdoppingar som parningspelar är inte dumt det heller. Och havsörnen, "GammelAnte", så klart. Och ett oräknat antal andra av alla de sorter stora som små. Men ingen sädesärla.
   Det är kanske inget att gräma sig över, andra gör det bättre och har säkert mer med tålamod. Och jag går dessutom omkring med ett zoom. Jag börjar bli lat, eller är det den där fotolusten som inte alltid infinner sig. Det finns att fundera över.