HÅRIS

Håris är fina isnålar som bildas på döda trädgrenar under speciella förhållanden.

Håris kallas även vättesskägg, bomullsis och isull. 

Fenomenet uppstår på våta, ruttna trägrenar från lövträd, speciellt på bok eller ek, när temperaturen är något under 0 °C och när marken är snöfri.

De exakta förutsättningarna för att håris ska bildas är inte helt klarlagda, men en nödvändig förutsättning är att träet är angripet av svamp. Koldioxiden som bildas när svampen bryter ner träet trycker ut vattnet i träet genom vedstrålarna. I vattnet finns organiska ämnen lösta som katalyserar isbildningen, så att vattnet kan frysa omedelbart när det tränger ut ur träet, trots att temperaturen bara är något under 0 °C.

När hårisen så småningom smälter sammansmälter de flesta ishåren, men på fristående ishår kan man ibland se hur den smälta isen bildar små vattendroppar längs med den återstående tunna strängen av de ovannämnda organiska ämnena.

Den svampen återfanns på alla vedbitar som hade håris, och genom att hindra svampens tillväxt med värme eller fungicider, så uppkom inte heller längre håris. Svampen bildar dessa hårlika iskristaller genom en ännu okänd process, förmodligen genom en cirkulerande återfrysningsprocess som liknar den som antifrysproteiner från vissa bakterier åstadkommer.

Håris är fotograferade i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida vigg5.se 

SOTHÖNA med KYCKLINGAR

Sothöna (Fulica atra) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen rallar.

Hanen har större pannplåt än honan. Iris är röd. Benen är kraftiga och gröna.

Arten har inte simhud mellan de smala tårna utan istället har den, precis som doppingarna, simflikar. Juvenilen är gråbruna med ljusare huvudsida och bröst, saknar näbbplåt och har mörk iris. I första årets vinterdräkt är näbbplåten mindre än hos den adulta och den har en mörk fläck precis innanför den vita näbbspetsen. Dunungarna har rött huvud med ett litet blått parti ovanför ögat

I Sverige är den vanlig i vegetationsrika sjöar och havsvikar i Götaland och Svealand samt längs södra Norrlandskusten. Merparten av svenska populationen är flyttfåglar, men drar sig då ofta bara undan isen och övervintrar längre söderut i hamnar, medan andra flyttar till Västeuropa.

Sothönan simmar och dyker utmärkt. Den gör ett litet hopp precis innan den dyker och stannar i regel endast korta perioder under ytan. Den nickar med huvudet när den simmar vilket ger den ett knyckigt intryck, men detta kan upphöra när den rör sig snabbare. När den ska lyfta från vattnet måste den springa med trippande steg på vattenytan, samtidigt som den slår med vingarna, för att få upp farten för att kunna flyga. På land liknar sothönans rörelser delvis tamhönans.

Sothönan är fotograferad  på Larssons våtmark  Halland 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

DOMHERRE

Domherren är en stor och kraftig fink som förekommer i Europa och Asien, inklusive Kamtjatka och Japan.

Den lever främst i barrskog från lågland till bergsskogar, gärna i granplanteringar, men också i gles blandskog med små barrträd och rik undervegetation, eller parker och trädgårdar. Födan består främst av frön och knoppar. Domherren räknas inte som hotad. På latin heter domherren Pyrrhula pyrrhula.

Boet byggs av tunna grenar, rötter och mossa och placeras i träd, oftast unga granar, och häckar. Det fodras invändigt med gräs, fjädrar och hår. Kullen består av fyra till sex ljusblå ägg med rödaktigt-violetta fläckar och svarta prickar. Honan ruvar två till tre gånger om året mellan april och augusti i ungefär tretton dagar. Hanar och honor bidrar lika mycket till utfodringen av ungarna, som är brunaktiga till färgen. Ungarna stannar i boet i ungefär sexton till sjutton dagar. Domherren blir könsmogen vid ett års ålder och kan bli upp till 18 år gammal.

Med sin tjocka näbb specialiserar den sig på föda från frön, knoppar, bär, bland annat rönnbär, späda blad och en del insekter, samt frusna frukter.

Förr hölls ofta domherren som burfågel på grund av sin goda förmåga att härma melodier. Detta var särskilt utbrett i Tyskland. Under 1700-talet skapade till och med specifika "sångböcker" för domherrar som lärdes upp med flöjt eller visslingar. Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.

Domherren är fotograferad i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida vigg5.se 

ENTITA

Entita (Poecile palustris)

Den här lilla entitan  är fotograferad vid min fågelmatare här i Vittsjö 

Entitan är en liten mes, cirka 12 cm lång och med en vikt på 12 gram, med svart hjässa och haklapp, ljus kind, brun ovansida och gråbrun vingovansida och stjärt. Den delas in i upp till 11 underarter som i sin tur delas in i tre huvudgrupper.

Entitan är till utseendet mycket lik talltitan och kan vara svår att särskilja och har historiskt ibland behandlats som samma art . Den är opportun när det gäller föda, och lever bland annat av larver ,spindlar och frön. Den häckar i trädhålor, gärna redan existerande hål som den förstorar, och lägger i snitt 7–10 ägg.Den har en svart hätta på huvudet som sträcker sig ned till ögat. Kinden är vit och den har en ofta liten svart haklapp under den grå korta näbben.

Ovansidan är brungrå och undersidan ljusare gråbeige till vit. Den har en kort konisk och kullrig näbb. Yttre tån ungefär lika lång som innertån. Klorna är krökta, hoptryckta och spetsiga. Könen är lika. Den har en längd på 11,5–13 centimeter, ett vingspann på 18–20 centimeter och en vikt på cirka 11 gram.

Entitan saknar också de ljusa partier på armpennorna som bildar ett ljust stråk på vingen när fågeln sitter. Statistiskt har talltitan en större svart haklapp under näbben än entitan, men vissa individer av entita kan ha en större haklapp.

Dess föda består sommartid mest av insekter men äter gärna frön under hösten och vintern. Sommartid förekommer det att entitan hamstrar frön som den gömmer i barksprickor och dylikt.

Entitan är fotograferad i Vittsjö

Se fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Nagelspinnare

Nagelspinnare (Aglia tau) är stor fjäril i familjen påfågelsspinnare.

Nagelspinnaren har ett vingspann på mellan 55 och 69 millimeter för hanen och mellan 65 och 92 millimeter för honan. Den har karakteristiska mörkblå ögonfläckar på alla vingarna. Larven är som fullvuxen mellan 50 och 65 millimeter lång med grön färg.Nagelspinnaren finns i Sverige talrikast i Skåne, Blekinge och sydöstra

Småland.Nagelspinnaren lever i lövskog. Hanen flyger på dagtid sökande efter honorna som sitter på marken eller på en trädstamm. Flygtiden är från mitten av april till slutet av maj i södra Norden, senare längre norrut. Larven lever främst på bok, men även på lind och ek. Längre norrut lever den på al, sälg och rönn, ibland även på vårtbjörk.

De lever oftast högt upp i trädkronorna. Den förpuppas i en kokong i förnan och övervintrar en eller två vintrar.

Nagelspinnaren är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se