BÄRFIS

Bärfisar (Pentatomidae) är en familj av halvvingar som omfattar över 6 000 arter.Bärfisar är en stor grupp av insekter som har fått sitt namn efter att en del arter sprutar ut en obehagligt luktande vätska för att skrämma bort rovdjur.

Den stickande odören kommer av att vätskan innehåller små spår av cyanider.Färgerna varierar mycket beroende på art, men många bärfisar, särskilt i tropikerna, är klart färgade i rött, blått och grönt. Längre norrut är de flesta arter mest bruna eller gröna. De varierar i storlek, från ungefär 5 till 45 mm.

Bärfisar kan vara både rovdjur och växtätare. De arter som är rovdjur tar alla byten som är tillräckligt små eller svaga för att kunna övermannas, oftast mjukhudade djur som larver av olika slag. De sticker bytet med sin sugsnabel och suger i sig av innehållet.

Bärfisar som är växtätare suger oftast växtsaft från blad. Flera arter är specialiserade och lever endast på en eller ett par olika växter. De klart färgade arterna lever ofta av växter som smakar illa eller är giftiga.

Bärfisen kan dock ta upp dessa ämnen i sin kropp utan att skadas och dess färger är en varning till dess fiender att den inte är lämplig att äta.

Bärfisen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

ELDLUS

Eldlus (Pyrrhocoris apterus) är en art i insektsordningen halvvingar som tillhör underordningen skinnbaggar och familjen eldskinnbaggar.

Eldlusen har en kroppslängd på 9 till 13 millimeter och en tydlig röd och svart färgteckning.

Nymferna är även de svarta och röda, men deras färgteckning är något annorlunda än de fullbildade insekternas. För varje utvecklingsstadium blir dock nymfen allt mer lik den fullbildade insekten.

I Sverige förekommer den från Skåne i söder upp till Dalarna (även norr om Dalälven).

Eldlusen påträffas ofta under lindar och på malvor, ofta många tillsammans. Födan består främst av frön från olika växter men också av andra döda smådjur som den suger ut med sina för detta speciellt anpassade mundelar.

Eldlusen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder  på min hemsida  vigg5.se 

Mindre hackspett

Mindre hackspett (Dryobates minor) är den minsta av Europas hackspettar med sin längd på cirka 15 cm, vilket gör den jämnstor med gråsparven .

Mindre hackspett är cirka 14-16,5 centimeter lång och har ett vingspann på cirka 24–29 centimeter. Mindre hackspett är typisk med sin svartvita kontrasterande fjäderdräkt. Trots detta är den på grund av sin storlek omöjlig att förväxla med någon av de andra hackspettsarterna i västra och centrala Palearktis. Honan går helt i svartvitt medan hanen har en röd hjässa.

Liksom alla hackspettar är mindre hackspett dagaktiv. Dess aktivitet inleds kort före soluppgång och avslutas kort efter solnedgång. Aktivitetstoppen ligger under de tidiga förmiddagstimmarna och senare eftermiddag. Utanför häckningstiden ligger däremellan långa vilo- och putsningsfaser. Vid dåligt väder blir dagsaktiviteten kortare. Vid kraftigt regn uppsöker mindre hackspettar en sovhåla även under vilopausen mitt på dagen. Nätterna tillbringas oftast i egentillverkade sovhålor. Det är sällsynt att mindre hackspetten uppsöker hålor som lämnats av andra hackspettar eller fågelholkar.

Efter i genomsnitt 11 dagar kläcks äggen. Ungarna värms och utfodras av båda föräldrarna. Ungarna är kvar i boet i ungefär 20 dagar. På denna tid fram till utflygningen är ungfåglarna mycket ljudliga. Mot slutet av tiden i boet reducerar föräldrarna utfodringarna märkbart, landar ofta med foder i näbben i närheten av bohålan och uppmuntrar så boungarna att flyga ut. Efter utflygningen ser föräldrarna till ungfåglarna, ibland uppdelade i två grupper, i ännu ungefär två veckor. Därefter upplöser sig familjeformationen. Ungfåglarna sprider sig oftast bara över korta distanser.

Mindre hackspetten är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Mindre strandpipare

Mindre strandpipare (Charadrius dubius) är en fågel som tillhör familjen pipare.

Mindre strandpiparen häckar i grusiga och sandiga marker, ursprungligen utmed insjöar och rinnande vattendrag, men alltmer i av människan skapade miljöer.

I Sverige häckar i Götaland, Svealand och i Norrlands kustland. Den flyttar vanligen mot sydost till tropikerna mellan slutet av juli och början av september. En unge som ringmärktes i Sandviken i Gästrikland sköts vid Madras i sydöstra Indien. En del fåglar flyttar även rakt söderut med förmodad övervintring i Medelhavsområdet och Afrika norr om Ekvatorn. Den mindre strandpiparen återvänder till Sverige i april–maj.

Häckningstiden varar från april till juli. Boet är en urholkning i marken som inreds med växtdelar och annat. Honan lägger fyra ägg som genom sitt färgmönster är väl dolda. Båda föräldrar ruvar äggen i fyra veckor tills de kläcks. Om en fara närmar sig lockar föräldrarna inkräktaren i en annan riktning med avledningsbeteenden för att skydda ungarna.

Mindre strandpiparen är fotograferad på Trönninge  ängar  Halland 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se

Gul skunkkalla

Gul skunkkalla (Lysichiton americanus) är en växt ur familjen kallaväxter (Araceae) från västra Nordamerika. Arten växer i kärr, våta skogar och längs vattendrag. Den växer i stora bestånd.

Långlivad perenn ört. Jordstammar till 30 cm eller mer, 2,5-5 cm i diameter. Blad 60-100 cm, blankt gröna, brett tunglika, äggrunda till spatelformade med kort bladskaft och tvär bladbas. Blomställningen upprätt och luktar sötaktigt och lite kvalmigt, men inte fullt så illa som namnet antyder.

Den gula skunkkallan  är med på EU:s förteckning över främmande invasiva arter vilket innebär att arten inte får finnas inom EU. Enligt EU-förordningen är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de förtecknade arterna. Det är inte heller tillåtet att låta dessa arter växa eller reproducera sig, de ska bekämpas. Alla har ansvar för att EU-förordningen följs, inte minst privatpersoner. Arten bekämpas genom uppgrävning. Avfallet läggs i sopsäckar som hanteras som brännbart avfall/restavfall.

Arten pollineras av skalbaggen Peelecomalius testaceum som äter dess pollen

Växten  är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder  på min hemsida  vigg5.se