CITYSCAPES: BLOGGEN

Om Fotosidans grupp Cityscapes och mycket annat.

Stadsväv

Göran Segeholm skrev om Cityscapes: Precis som i landskapsgenren bygger cityscapes på samspel. Jag vill se hur det ena påverkar det andra. Mötet mellan grönytor och industri, mellan biltrafiken och bostadshusen, mellan broar, vatten och alla byggnader. Jag är ute efter en känsla av hur det ena väver in i det andra.

Ni vet det där om säck och påse. Här kommer min påse.

För en stund sen tittade jag ut genom arbetsrummets fönster, öppnade det och tog den här bilden.

Den visar nya grannhuset, en illa snöröjd gångbana, en lite bättre snöröjd cykelbana, isvallar, asfalten på Gamla Rådstugugatan, att den egentligen är enkelriktad utom för bussar och nere i högra hörnet taket på en parkerad Mitsubishi L200 DC pickup årsmodell 2010.

Granntomten var länge obebyggd. En bland Norrköpings väldigt många rivningstomter. Stan hade policyn att riva först, tänka sen. Så man köpte in legendariske möbelmästaren Axel Chamberts fastighet, visste inte vad man skulle ha den till och rev huset. Det blev en provisorisk p-plats på tomten under många år.

Stan borde ha upprättat en stadsplan för att bestämma vad som skulle byggas. Men det hanns inte med. Mea culpa, jag var stadsarkitekt  och insåg inte ens problemet, det fanns andra mer akuta. Så stadsplanen förblev den av ålder bestående sen 1875. Detta var kvartersmark där man fick bygga. Inga bestämmelser om hur man fick bygga, de fanns i den lokala byggnadsordningen som avskaffats för mycket länge sedan.

För tio år sen fick en intressent option på att köpa tomten, projekterade ett jättehögt bostadsrättshus och försökte sälja andelarna. Det gick inget vidare. Projektet självdog.

Sen kom lokala fastighetsmagnaten Magnus Malm in i bilden. Han ville också bygga bostäder och minst lika högt, Magnentus Tower. Då fick stan för sig att den av ålder bestående stadsplanen inte tillät bostäder. Då får vi väl bygga kontor sa Malm. Och så blev det.

Arkitekterna kom på en lagom långsökt tanke, att pryda fasaderna med ett textilmönster (här kommer det där med VÄVEN i en annan tappning) ritat 1943 av Axel Chamberts son Erik Chambert, konstnär och formgivare. Arkitekt Michael Matérn från ÅWL Norrköping ville "skapa  en byggnad som ställer sig på historiens axlar och blickar in i vår samtida designvärld, men samtidigt tar hänsyn till alla moderna hårda krav på miljö-, tillgänglighet- och säkerhet utifrån vår tids byggtekniska förutsättningar".   

Efter en del stök (det fanns dom om liksom jag avrådde kommunen från att släppa fram ett omotiverat högt hus) blev det bygglov. Undergrunden var svårbemästrad, bitvis fast berg, bitvis lera med dålig bärighet.  Cliffhanger: Skulle huset tippa?

Postat 2021-02-12 11:39 | Läst 622 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Stadsgräns

I morse tog jag mig förbi en gammal stadsgräns. Ärendet var att uppsöka vårdcentralen jag nyss listat mig på sen den förra, mer centrala, hade klappat ihop för tredje gången. Den hade startats av en doktor som ville något, sen köptes den upp, blev allt sämre, personal och patienter flydde, även jag. Sen kom den på fötter, klappade ihop, återhämtade sig lite grann, men nu är det kört igen.

På Södra Promenaden funderade jag på gamla stadsgränser. Här nånstans låg tullplanket som skilde staden från landet. Staden hade privilegier att bedriva handel, den var hamn- och stapelstad, och dom som ville in fick betala tull för medhavda varor. 1846  luckrades skråväsendet upp, alla fick tillverka varor för sig och sina underlydande.

"Hwar och en, i stad eller å landet bosatt, ware, utan särskildt tillstånd, berättigad att, med biträde af sina hemmawarande barn och lagstadda tjenstehjon eller andre hos honom mantalsskrifne eller wid jordbruk honom underlydande arbetare, åstadkomma fabriks- och handtwerksarbeten till eget och underhafwandes behof."

1864 infördes näringsfrihet. Med den allmänna moderniseringen gav man upp det där med stadstullar . I Norrköping satsade stadens fäder på  att med förebild från Wien, där man rivit sina stadsmurar och anlagt boulevarder, anlägga avenyer med alléträd i fyr- och sexdubbla led.

1869 blev första delen klar. 1896 blev hela projektet klart. Sen dess sträcker sig Södra Promenaden utefter den gamla stadskärnans södra kant. Alléerna har utsetts till byggnadsminnen.

Vårdcentralen ligger där det förr var tobaksodlingar. Den var förvånansvärt stor, 5 våningar, och ett vimmel av folk med och utan munskydd. Sen jag fått min skavank omplåstrad gick jag tillbaka till Södra Promenaden.

Kring förra sekelskiftet var Norrköping en framstående skolstad. Folkskolorna byggdes vid promenaderna. Där var luften var friskare än inne i surbullestan. Där luktade allt luktade ylle och kolrök och onämnbara dofter förekom säkert. Textilskolor och anstalter för teknisk utbildning byggdes vid promenaderna. Skulle man bli ingenjör i textilindustrin eller byggnadsingenjör fanns utbildningen här.

Läroverket (bilden ovan) utbildade de ledande familjernas gossar. Textilfabrikörer, läkare, handelsmän m fl lät sönerna plugga här. Hannes Alfvén var bästa eleven någonsin om man mäter efter att ha fått Nobelpriset i fysik. Han uppmärksammades redan som elev och fick tillgång till stjärnkikaren  i skolans lilla observatorium. Stan såg till att anlita bra arkitekter och valde Carl Larson för att måla den jättestora tavlan i trapphuset.

Framme vid Söder tull tittade jag mig omkring. Den gamla skarpa gränsen mellan stad och land är borta, det har blivit ett trafikens ingenmansland. Åt söder syntes Norrköpings Konstmuseum med sitt flacka sadeltak fritt svävande ovan tegelmurarna. Byggnaden ritades av Norrköpings stadsarkitekt Kurt von Schmalensee. Den invigdes 1946. Upplägget var tänkt i klassiska banor. Huset står i Drottninggatans förlängning och avslutar visuellt dess sträckning. Designen var modern, men påverkades säkert av bristen på funktionalismens byggnadsmaterial cement och stål. Här återfinns tegel i fasaderna och natursten på golven inomhus. Det blev sista offentliga huset på många år som byggdes för att bli riktigt fint.

1864 löstes skråväsendet upp 

Postat 2021-02-11 13:21 | Läst 844 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vinnare av utmaningen "Gråväder" utsedd av Göran Segeholm. Leica.

Göran Segeholm: Precis som i landskapsgenren bygger cityscapes på samspel. Jag vill se hur det ena påverkar det andra. Mötet mellan grönytor och industri, mellan biltrafiken och bostadshusen, mellan broar, vatten och alla byggnader. Jag är ute efter en känsla av hur det ena väver in i det andra.

Av bidragen till gråväder är det ganska många bilder som har ett så dominerande huvudblickfång att den här effekten inte uppstår. Några av bilderna skulle jag snarast beskriva som gatufotografi, fokuserade kring händelser i stadsmiljön snarare än själva stadsmiljön. Det får gärna förekomma mänskliga gestalter i cityscape-genren, men då som ett inslag i stadsmiljön. Känslan när jag ser bilden ska vara att jag "ser en stad", inte en individ. Skillnaden är densamma som den naturfotografin gör mellan "landskapsfoto" och "djurfoto". Helt olika genrer.

Med detta sagt:
Lennart Runhages bild "Malmö i gråväder" och Lena Erikssons "Grå morgon" är de två bilder som jag valt mellan. Länk till Lennarts bild:

https://www.fotosidan.se/pools/view/11241/3799944.htm

Lennarts bild har fördelen att den verkligen är ett "cityscape". Samspelet mellan pizzerian, graffittiväggen till vänster och bostadshusen till höger är intressant och skapar tillsammans en levande bild av staden. De lövfria träden beskriver årstiden och speglingarna i vägbanan ger en extra dimension åt väderleken. Bildens övre halva är estetiskt engagerande med sina kantiga former och höstdystra färger. Bildens nedre del är dock betydligt svagare. Jag förstår intentionen med att ha med cyklisten, vars uppfällda luva och hukande kroppsspråk får läsaren att leva sig in i hur det skulle kännas att vara på platsen. Men cyklistens centrala placering precis framför bildens andra huvudblickfång — den lysande pizzerian — gör att läsarens blick cementeras väldigt hårt just i bildens centrum.

Lena Erikssons bidrag "Grå morgon" är mycket mer direkt än Lennarts "Malmö i gråväder".   

https://www.fotosidan.se/pools/view/11241/3798365.htm

Den är estetiskt mer tilltalande och lika emotionellt engagerande. Dess svaghet, med tanke på att vi tävlar i genren "cityscapes", är att den möjligen är för enkel och snabbläst. Den är inte en lika komplett historia som Lennarts, där vi kan se vilka som bor i området (grafittimänniskorna), leva oss in i hur det skulle vara att driva en pizzeria samt känna hur det är att cykla i regnet och vinden en kylig gråvädersdag. I Lennarts bild är också tristessen mycket mer påtaglig. Men, som sagt, Lenas bild är estetiskt mycket lättare att ta till sig, samtidigt som den har en svaghet i att den visar ett mer "typiskt motiv" än Lennarts, vilket gör att jag har en känsla av att redan ha sett Lenas bild ett antal gånger tidigare i livet.

Som ni förstår står jag inför ett dilemma, som bäst löses genom att Måns Hagberg klipper putsduken i två delar och skickar Lennart och Lena halva var.

Göran Segeholm, fotograf, skribent och huvudlärare på Fotografiska i Stockholm.

Måns kommentar: I utmaningen kom många fina bilder, från den första vackra stämningsbilden från Skeppsbron i Stockholm till fotografiskt effektiva sista bilden Gråväder i Tokyo.

https://www.fotosidan.se/pools/view/11241/3552850.htm

https://www.fotosidan.se/pools/view/11241/3800457.htm

I just den här utmaningen, att gestalta tristessen i ett evigt gråväder, hade jag fastnat för samma bilder som Göran. Men Göran har tydligare motiv! Nu till prisutdelningen: 

Grå putsduk från Leica Center var ju tänkt som en kul grej. Den var mindre än jag mindes och vit, inte grå. Fin sak, men jag har klippt den i två delar. Lennart Runhage och Lena Eriksson får var sin del. Bonus: Både Lennart och Lena får en fullstor putsduk med stadsmiljömotiv!

STORT TACK till alla Cityscapedeltagare som skickat in och kommenterat bilder i utmaningan Gråväder! Och STORT TACK till Göran Segeholm som inte bara avgjort utmaningen utan bidragit med många kloka synpunkter om utmaningar, om att gestalta tristess och om inriktningen på gruppen Cityscapes. Jag tar dem till mig och återkommer. 

Postat 2021-02-10 20:33 | Läst 1312 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Så tänker Göran Segeholm om utmaningen Gråväder

Gråväder i surbullestanBildtext: "Gråväder i surbullestan". Utom tävlan.

 

För en månad föreslog Lena Eriksson en utmaning på Cityscapes: Gestalta vårt hopplösa gråväder i bild!

Efter några dagar ställde Göran Segeholm upp som domare! Göran är en stor inspiratör. Hans bok "Konsten att ta vinnande bilder"  visar hur man vinner betraktarens hjärta. Så här tänkte Göran bedöma "Gråväder".

Hej, jag heter Göran Segeholm och är lärare i fotografi, bland annat på Fotografiska i Stockholm. Jag har lovat att utse en vinnare i utmaningen "Gråväder", men jag skulle först vilja resonera lite kring exakt vad jag avser att belöna. Bakgrunden till det är att det finns så många utmaningar där det inte uttrycks särskilt klart vad som efterfrågas, och då blir bedömningarna alltför mycket en fråga om den personliga smaken. Så jag vill i förhand avslöja lite mer om vad jag kommer att titta efter (förutom att bilden domineras av gråväder):

1. En känsla av tristess. Gråväder kan ju vara både vackert och deprimerande, men eftersom utmaningen har sin grund i Måns oförmåga att gestalta tristessen så är det detta jag går på. Den här gången har inte "vackra" bilder av gråväder någon större chans. Detta meddelar jag i förhand för att jag inte vill att utmaningen ska handla om vem som tolkar temat mest fyndigt eller ovanligt, utan att det blir en utmaning i att med gråväder som en viktig faktor gestalta tristess i cityscapegenren.

2. Staden måste spela en viktig roll i bilden. En tristess som skildras främst genom en människa eller ett djur där stadsmiljön enbart fungerar som en fond kommer inte att ha lika bra chanser som bilder där stadsmiljön spelar en viktig roll. Självklart får människor/djur vara med i bidragen, men om bilden blir läst som "en ledsen katt, och kolla den är i staden" så blir det mindre poäng än "kolla vad den här miljön gör katten ledsen". Ni fattar. Hoppas jag.

3. Att budskapet går fram utan störningar. Avdrag för "gåtor" i bilden som inte har med budskapet att göra — som till exempel "men vad är det där till vänster egentligen, en sopsäck eller en björn?"

4. Att bilden är tagen i ett knäpp. Inga montage eller kompositer alltså. Däremot är jag välvilligt inställd till kärleksfull massage i efterbehandlingen.

I söndags var Göran färdig:

Hej, då var min bedömning klar.

Först en allmän reflektion: Det tycks mig att det i gruppen inte finns någon tydlig gemensam uppfattning av vad genren "cityscapes" egentligen innebär. För mig är "cityscape" en urban version av "landscape", alltså ett "övergripande intryck" (för att citera svenska wikipedia) av en stads arkitektur, grönområden, infrastruktur.

Precis som i landskapsgenren bygger cityscapes på samspel. Jag vill se hur det ena påverkar det andra. Mötet mellan grönytor och industri, mellan biltrafiken och bostadshusen, mellan broar, vatten och alla byggnader. Jag är ute efter en känsla av hur det ena väver in i det andra.

Av bidragen till gråväder är det ganska många bilder som har ett så dominerande huvudblickfång att den här effekten inte uppstår. Några av bilderna skulle jag snarast beskriva som gatufotografi, fokuserade kring händelser i stadsmiljön snarare än själva stadsmiljön. Det får gärna förekomma mänskliga gestalter i cityscape-genren, men då som ett inslag i stadsmiljön. Känslan när jag ser bilden ska vara att jag "ser en stad", inte en individ. Skillnaden är densamma som den naturfotografin gör mellan "landskapsfoto" och "djurfoto". Helt olika genrer.

I nästa inlägg kommer Görans beslut och, allra intressantast,  motivering!  

Postat 2021-02-09 17:30 | Läst 1092 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Premiär!

Bildtext: Darkness past Noon. Norrköpings industrilandskap.

.

Ny blogg! Den ska ge oss på Fotosidans grupp Cityscapes plats för samtal. I andra hand kan den handla om annat. Alla är välkomna att ge kommentarer, du behöver inte ens vara inloggad!

Impulsen kom då Göran Segeholm ställde upp för att bedöma bilderna i Cityscapes utmaning Gråväder. Han började med ett  alldeles utmärkt budskap med stort allmänintresse. Det kom tyvärr bort från Klotterplanket. Tekniken strular ofta där.

Nu är Göran klar med sin bedömning! Prisutdelning stundar. Allra först ska Görans ursprungliga budskap publiceras igen, sen hans reflektioner över bilderna och hela inriktningen på Cityscapes. Intressanta tankar om foto och säger något om stadsbyggnad.

Görans inlägg kommer i den här bloggen. Här finns ju alla möjligheter att svara och kommentera. Jag länkar bloggen till klotterplanket, men svara gärna på bloggen.

--------------------------------

Själv är jag fs-medlem sen 2005 och med i Cityscapes sen 2008. Amatörfotograf sen 1962, mest med Pentax. Till yrket är jag arkitekt och samhällsbyggare. Har jobbat som privatanställd, på kommuner, länsstyrelser och statliga verk, som utbildare och har nu egen verksamhet. Bor i Norrköping och har hus på Gotland.

Postat 2021-02-09 10:32 | Läst 1381 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Föregående 1 ... 145 146