SE BILDEN: Mitt analoga äventyr har återuppstått

Ni som följer mig på Instagram vet redan att jag har börjat fotografera analogt igen. Något som jag inte har gjort på allvar sedan min flytt till Stockholm för i år exakt tio år sedan. Då la jag ner det analoga nästan helt och hållet, men nu är jag som sagt i farten igen och det känns skitkul. 

I ärlighetens namn så beror det här en hel del på Payman Hazheer som jag för ett tag sedan intervjuade för Gatufotopodden. Han plåtar nästan enbart med film och när vi tittade på hans bilder och pratade om vad som är charmen med det analoga så kom suget tillbaka med full kraft. 

Samtidigt är det lite besynnerligt faktiskt. För ända sedan jag slutade fotografera analogt har jag saknat allt det där som Payman så tydligt satte fingret på. Den där goa taktila känslan i analoga kameror, hur det manuella tvingar fram en större närvaro och medvetenhet, den organiska bildkvalitén som film ger och så vidare. Så det är på sätt och vis lustig att jag inte fortsatte att fotografera analogt. 

Samtidigt som det är väldigt roligt så har jag också återupptäckt utmaningarna med det analoga som jag delvis hade förträngt. Exempelvis hur svårt det kan vara att sätta skärpan med manuella gluggar. Speciellt när man som jag har lite taskig syn. Hur mjuka gamla objektiv är jämfört med nyare och att du egentligen inte kan få ordentlig skärpa under bländare fyra. Men också hur brutalt kornig film är i jämförelse med de släta och i det närmaste perfekta bildfilerna från moderna digitalkameror.  

Fast just nu känns dessa utmaningar enbart sporrande. För de innebär att jag som fotograf måste skärpa till mig och försöka överkomma svårigheterna så mycket som jag kan. Så jag lär fortsätta fotografera analogt för att ta bilder likt de ni kan se i den här bloggposten. Alltså mer slow photography åt det traditionella hållet. Samtidigt kommer jag parallellt att köra på med det digitala för att ta den typen av gatufoton som jag har gjort under de senaste tio åren.  

I det här inlägget bjuder jag på några bilder från mina två första rullar. De är plåtade med min Olympus OM-1n, 35mm f/2 och Kentmere Pan 400 framkallad i D-76. Jag har också köpt mig en Pentax LX som jag kommer att använda framöver. Och jag måste säga att dessa båda kameror är så otroligt sköna att använda. De genererar den renaste formen av fotoglädje som jag kan komma på. 

SE BILDEN: Gatufoto gör sig bäst i svartvitt

Det är väl lika bra att jag erkänner direkt. Rubriken till det är inlägget är medvetet tillspetsad med syftet att locka till läsning. Kanske kan den till och med reta upp någon. Kalla det clickbait om ni vill. Men häng med här så ska jag förklara vad jag menar. 

Jag har nämligen gjort en observation som jag tycker är lite småintressant. Det jag tycker mig se är att många fotografer av den äldre stammen blev sämre efter att det digitala kom. Speciellt om de i samma veva gick över till att främst plåta i färg. Det verkar finnas något som inte riktigt fungerade i den övergången.  

Det jag menar är att när man tittar på fotografer som formades under den analoga eran, framförallt de som mestadels fotograferade i svartvitt, så är deras äldre analoga bilder i regel bättre och intressantare än deras nutida alster. Speciellt om de som sagt också gick över till färg. Nu kan det såklart finnas många olika anledningar till detta. Eller också inbillar jag mig bara. Det är fullt möjligt. 

Men, för att återkoppla till rubriken så tror jag ändå att traditionellt situationsbaserat gatufoto med människan i centrum faktiskt ofta gör sig bättre i svartvitt. Om du inte medvetet använder färg som ett bärande inslag i bilden så tillför färgen sällan något. Det kan till och med vara så att en bild som är jättebra i svartvitt blir platt och lam i färg. 

Jag kan också tänka mig att de som i många år plåtade i svartvitt och formades av den erfarenheten utvecklade ett visst bildseende som inte rakt av går att överföra till färgbilder. Sedan är det nog så att det analoga frammanar ett speciellt arbetssätt som påverkar slutresultatet. Något som i sin tur gör att svartvita bilder plåtade med analoga kameror får ett visst stuk som lämpar sig extra bra för just situationsbaserade gatufoton av det här slaget. 

Nu är frågan om jag är något på spåren här, eller inte? Vad tror ni?

Slutligen ett tips på vad jag tycker är en riktigt jäkla bra analog svartvit fotograf: https://www.instagram.com/pavloskozalidis/

P.S. Jag vet inte riktigt varför bilderna kapas något på höger sida så att den svarta kanten försvinner (i alla fall blir det så på min dator). Men det verkar ha med Fotosidans nya breda layout att göra (EDIT: Fixat nu).