Nötskålen

Den gamla nötskålen, som jag minns från mitt föräldrahem i Norra Misterhult (Gustavslund) togs fram vid jul och var placerad i finrummet, på ett runt litet bord. Finrummet användes bara vid högtidliga tillfällen, midsommar, jul, nyår och större kalas. Under den kalla årstiden fick det eldas rejält i kaminen och särskilt under jul- och nyårshelgen för att få upp värmen, det tog lång tid med många vedinlägg och det tog hårt på den inburna veden. Det blev också en speciell och trivsam doft i rummet allteftersom temperaturen steg och rumsfukten försvann. Det var far som skötte eldningen i finrummet, ett rum som det "sitter i väggarna" om alla kalas och festligheter av de alla de slag som ägt rum, oftast dokumenterades i gästboken, ibland glömdes den förstås att tas fram.
Vedboden låg som tur var nära till bostadshuset. Det var förstås inte särskilt roligt att bära in ved när det var kallt och snön yrde där ute. Det var inte mycket att välja på, man ville ju själv inte frysa, dessutom var det också mysigt att sitta inne och kuraskymning och höra amerikaklockans pendel, efter ett väl förrättat arbete. Det heter som bekant, att veden värmer flera gånger.
Under sena kvällen blev det jämmer på att det blev alldeles för varmt i rummet ("hett så det loar") och en allmän uppmaning att inte lägga in mer, det fick till och med vädras, fastän det kändes hårt att släppa ut den goe spisvärmen som det kämpats med hela dagen.
Jag vet aldrig att det var brist på ved något år, den räckte alltid till och vedbon var lagrad för två säsonger med ren björkved, finhuggen och vällavad. Det var också noga med att det fanns tänneved och spetor tillhands, för att det skulle ta sig lätt om mornarna. 
Eftersom det inte fanns någon elspis i min barndom, eldades det i en järnspis med järnringar hela året för matlagning och varmvatten till hushållet, så det gick åt ved även på sommaren. Ovanför spisen och i skorsten fanns ett luftspjäll som reglerades via en kedja. När det var vinter togs skidorna in med viss övertalning och spändes mellan krokhållaren och spisen för att få fina böjar, blev extra bra om man hängde en tyngd baktill, oftast ett par stövlar. Såg alltid imponerande ut om man hade fina böjar.
Trots att innanfönstern var tätade med vadd och fönsterremsor och smyckat med eterneller blev det kallt framåt morgontimmarna. Vid långvarig och sträng kyla blev det rimfrost på rutorna, även invändigt och i fastun frös laken till lutfisken.
Skålen är tillverkad i björk och inhandlades av min farbror, Johan Andréasson, (1894-1948).
Det tillhörde också en originell nötknäppare, med formen av en gubbe och en i metall. När det var julkalas kom även gästboken fram och placerades på det lilla bordet tillsammans med diverse tilltugg, bl.a. cigariller.

Nötskålen som omtalas i texten.

Det var en liknande nötknäppare som också användes.

Nötknäppare i trä, men inte den som omtalas i texten.

Pipa som hängde som prydnad i finrummet.

Det var en liknande kamin det eldades i vid festliga tillfällen, och extra
spännande och högtidligt på julafton. Tomten fick ju inte frysa.  
Jag kommer också ihåg att det blev en speciell lukt i rummet, inte av
rök, utan en känsla av feststämning.

Lutfisken
"Än i dag kan vi nordbor chockera våra utländska gäster bara genom att beskriva proceduren för lutfisk. 
Entusiastiskt berättar lutfiskälskarna om en torkad fisk som blötlägges en vecka i ett stort kar.
Sedan tas fiske upp, baljan rengörs och botten täcks med släkt kalk. Inför allt mer tvivlande åhörare fortsätter beskrivningen med själva luten som
görs av kristallsoda, som inte skall förväxlas med kaustiksoda, samt vatten så det täcker fisken.
Efter en vecka är fisken så mör att man lätt kan köra ett finger genom den.
Ytterligare två veckor ska fisken ligga i blöt i enbart vatten innan den är färdig 
att kokas".

Litteratur 
Kristina Li Olls: Så åt och drack man förr ... 
Bokförlaget Settern

Ett gammalt torp

Minnen från ett gammalt torp, "Murar-August", Norra Misterhult.

Kolmila

Minnesmärke efter en kolmila i Exhult. Under mossan påträffas rester av träkol. Ingen person känner till något om någon kolmilan, så den måste vara gammal, kanske senare delen av 1800-talet. Några tecken på att där varit någon kolakoja går det inte att hitta. Platen är märkt med skylt.

"Svart smyger natten kring  stenströdda land somna ej, somna icke in! Om du somnar in kan du väckas av en helvetes brand och den brödlöses sorg skall bli din". Dikt av Dan Andersson.

Kolbotten och kolarkoja
En kolbotten är en kolmila, där man framställde träkol. Milan byggdes så, att man från mitten ställde trästammar lutande mot varandra och sedan fortsatte med  virke, företrädesvis lövträ, runt, runt till önskad storlek. Ca 200 kubikmeter, staplades innanför diket som går runt kolarbotten. Denna stapel täcktes så över med jord och ris för att milan efter tändningen, i några hål vid foten, skulle hållas under kontroll så att ingen öppen eld uppstod. Det erhållna, energirika trädkolet användes som bränsle, vid bl.a. framställning av järn ur sjö och myrmalm. Alldeles intill milan hade kolaren ofta en liten koja, som krypin till skydd mot väder och vind, och att laga sin enkla mat i. Kojan var bygd av rundvirke och helt täckt med granris och jord. Den hade en enkel öppen eldstad, en eller två britsar med granrisbädd. Golvet, på bara ett par tre kvadratmeter mellan britsarna, var av trampad jord. det var nästan nödvändigt med en sådan koja, för kolaren måste bevaka sin mila dygnet runt under de ca tre veckor det tog att kola ut en ordinär stor mila 

Kväll (En dikt från boken "En doft av Milrök", utgiven av Finnerrödja Kulturförening. 1983)
Dagen har stillnat, kvällen har kommit,
i kolkojans eld-dunkel-ljus.
Vi samlas en handfull,
kring kaffe och småprat,
medan skymningen faller, runt koja och hus.

Då kommer en spelman, klaver har han med sej,
                      ---inbjuds att sitta---,
han gör så och drar
ett tag uppå bälgen och trevande toner
blir till vissa så fullödigt klar.

Han sjunger för kolarn, och endast för honom,
sången om kolningens möda och id.
Han sjunger om nätter
med slag uti milan,
men även om arbetets glädje och frid.

Sen samlas vi alla, vid granristäckt vindskydd,
där stockelden flammar mot skyn,
och dragspelets toner,
de stiga och falla,
samt slukas av natten, i storskogens bryn.

Lågorna dansar och spelmannen spelar,
ömsom smekande mjukt, ömsom stormande vilt.
En stämning förtätad,
en kväll som man minnes,
när afton förrunnit och tiden oss skilt.

Länkar
Träkolsframställning i kolmila
Guld Wike Kolmila
Miljöhänsyn
Kolarliv
Kolning
Kolbulle
Skogensveteraner
Träkol och milorna
Spår av kolning
Kolbottnar i Vaggeryd

Litteratur
Dan Andersson, En spelmans visor, Bokförlaget Plus, 1976.
Dan Andersson, Kolarhistorier, Zidermans, 1978.
Finnerödja Kulturförening, En doft av Milrök, 1983. 
John Käll, Vandringar i hembygd med bilder om allt och alla, 1999.
Kolarliv, Bo Westling, Reklamtryckeriet, Köping, 2019.

Varggropen

Det finns en varggrop i Norra Misterhult som är synlig och uppmärkt, ligger ca 900 sydost om vargastenen i Exhult. Diametern är omkring 6 meter och 2 meter djup. Botten och kanter är övervuxen med mossa, förmodligen är gropen stensatt. Enligt uppgifter, har det också funnits ett vargspjut, som lär vara i behåll och finns bevarad i byn.
När varggropar användes var det i mitten av gropen en rund påle nedslagen och dess övre ända hade man bundit en dit ett fast levande lockbete, vanligen en höna. Över gropen lade man smala spön och ovanpå dessa ett tunt lager av granris eller mossa. På detta sätt kunde man locka både vargar oc.h rävar och andra rovdjur att störta ner i gropen. Man kommer att tänka på Emil i Lönneberga, när kommandoran ramlade ner i varggropen, som Emil gillrat med en korv. Vargjakten var i äldre tid förenad med ett avskyvärt djurplågeri. Någon blodspillan fick absolut inte göras i fångstgroparna, eftersom blodlukten sedan skulle göra dem oanvändbara för lång tid framöver. Därför klubbande man ofta den infångade vargen ända till man riskfritt kunde få upp den ur gropen och förd till en plats där den långsamt och vällustigt plågades ihjäl. En varg fick inte dödas omedelbart utan skulle som vedergällning utsättas för så mycket lidande som möjligt. Avskyn för detta djur var så djupt rotad att där inte fanns tillstymmelse till medlidande.
I Magnus Erikssons landslag från 1300-talet fanns föreskrifter om byarnas skyldighet att hålla varggropar. Fram till 1864 var det plikt för bönder och torpare att delta i vargjakten och den som uteblev från ett vargskall fick böta. Vargplågans tid var under åren 1810-1850, åren 1830-1839 dödades det 368 vargar i Kronobergs län.

Litteratur
Markaryds bygden, del 19. Vargatider. Författare, Christer Jönsson, Misterhult.

Tröskan i byn

Tröskan i byn Exhult, ägdes tillsammans av de tre största gårdarna, Rickhard Kristensson och Axel Svensson, båda från Exhult och Algot Johansson i grannbyn Norra Misterhult. Tröskverket var det dominerande märket Thermenius, och det måste varit ett tekniskt fenomen jämfört med tröskning med slaga. Bytröskan är numera placerad  i Exhult, på en loge, där den också senast var i drift, (se bilder). Tröskan hyrdes också ut och förflyttades mellan gårdarna i byn med häst. Har aldrig hört talas om oxar som dragdjur i byn. När det var tröskedags på gården bådades vant folk, oftast från byfolk. Det var ett stort arbete att ställa upp och justera in tröskan på rätt sätt, det var viktigt att den långa remmen låg rätt mellan tröskan och elmotorn. Det var ofta Hilding Svensson, Exhult som skötte inställningen. Hildings far Oskar, berömde att sonen var händig med att vända med häst och vagn. Det berättas att Hilding fick en fråga i skolan  som han inte kunde besvara, utan ställde en motfråga, kan istället fröken svara på vad det heter där man fäster skaklarna när man selar på en häst?
Tröskan användes också i grannbyarna bland annat Sånna hos Gustaf Pettersson och det var Torsten Jonsson, Exhult som transporterade verket till platserna. Tröskan drevs med el, saknades 380 volt kraftuttag, användes speciella stänger som kopplades direkt på ellinjens blanktrådar. Tröskan var försedd med elmätare så att kilowatt förbrukningen kunde läsas av och betalas till lokala  el-andelsföreningen. I vissa fall var elen så svag att tröskan inte kunde matas på för fullt, och grannarna märkte att belysningen började blinka, då var det tröskning eller vedkapning på gång. Elen kom till byn 1936.
Tröskningen var ett ansträngande arbete, dammigt och bullrigt, det fanns inga munskydd eller hörselskydd på den tiden. Det fordrades också rikligt med mat flera gånger under arbetsdagen, frukost, davre (andra måltiden), elvakaffe, middag, meraftonskaffe och kvällsmat, antagligen blev det ganska trångt och många glada skratt vid matbordet, med hjälp av ett par matsupar. Utöver mathållningen med vedeldad spis, som skulle passas, fick också husmor hjälpa till med tröskningen, för det behövdes mycket folk i arbete, närmare ett tiotal personer, för att det skulle flyta på i alla moment. En som skar upp kärvarna, en matare, en som tog hand om halmen, en som skötte säckarna där säden kom ut och inte minst starka säckbärare. Det var ett mansprov att bära jutesäckarna och få säckarna på ryggen, säckarna ställdes på en stentrappa jämte tröskan vilket underlättade att få säckarna rätt på ryggen, man fick inte få knäande eller darrande knä av bördan. Det jag känner till var det bortemot 50 meter att bära och uppför en vinklad trappa upp på loftet, där säden skulle torka i bingen.
Närmsta stället att få säden malt var till vattendrivna kvarnen i Sånna.
Efter torkningen förvarades säden i en kista på loftet och i samma kista bevarades också de nybakade bröden som bakats i bakugnen i köket.
Tröskan drevs med en planremsskiva, för att inte remmen skulle glida av så lätt, användes sirap för att hålla den på plats. Det var en lång rem mellan tröskan och elmotorn och trots allt hände det någon gång att remmen hoppade av remskivan, vilket togs emot av vissa som en extra välbehövlig vilopaus. Man fick absolut inte gå nära remmen i drift, eftersom den kunde hoppa av och slungas ut ett bra stycke, det fanns heller inte något skydd om remmen eller remskivan. 
Det måste varit en vacker syn när havrastycket var skördat med nekarna hängde på krakarna, kanske en fem- sex stycken på varje krakstör.
Det hörde också till god sed att spara några vackra neker som togs ut på julafton till småfåglarna, vilket i folktron skulle en ge god skörd kommande år. Sjunne Axelsson gav alltid några fågelneker till folket i byn. Halmen skars i hackelseverket till strö till djuren, men far brukade säga, har man stått vid ett hackelseverk en dag, behöver man inte träna på gymmet. I dessa trakter finns inte några halmtak, det berättas i trakter med halmtak, att det vid nödår förekom att takhalmen fick användas till foder.
År 1943 kostade en tröskning 30 kr i byn, dagens (2021) penningvärde ca 700 kr.,

Tröskan i byn

Jutesäck.

”Man skar säden med en skära ända fram på 1800-talet. När man började hugga med lie klagade många äldre personer över slöseri med säden vid detta skördesätt. Säden samlades upp för hand och bands ihop med några strån till neker (kärvar). Detta var oftast kvinnans göromål och hon hade skydd på armarna för att ej sticka sönder sig. Nekarna sattes upp i travar för att torka. (24 neker till en trave och 12 till en halvtrave). Det var viktigt att travarna sattes norr-söderriktning, så att solen kunde lysa på båda sidor. Brödsäd sattes oftast på krake. Den tid man högg och inbärgade säden kallades ”skjuren”. Sedan skulle säden tröskas och detta arbete skulle helst vara slutfört innan jul. Ett tidigt redskap var plejlar och de användes ända fram på 1940-talet till rågen för att få fram halm till taktäckning. Duktiga taktäckare var Joel Johansson och Ernst Svensson från Bergshult. Stiftsverken kom på 1910-talet och drevs med vandring. Man behövde 2–4 hästar och eller oxar. Vid tröskningen gjorde bönderna ofta arbetsbyte med varandra, eftersom det krävdes mycket arbetskraft, normalt 10–12 personer. I huvudsak män men även kvinnor kunde deltaga i arbetet: 1–2 kuskar, 1–2 drog fram nekar (lavet), 1 skar band, 1 matade, 1 räfsade bort halm, 1–2 skakade halm, 1 stack upp halm på rännet där 1–2 tog emot halm. Man tröskade 20–30 minuter varefter man pustade (vilade) och skyfflade undan säd. På kvällen harpades (rensades) säden och bars till magasinet eller till boningshusets vind. Husmor stod för mathållningen till tröskfolket och det kunde vankas riktig god mat. Man samlades mycket tidigt på morgonen och kunde hålla på till sena kvällen. Einar Johansson i Bergshult berättar att han på 1920-talet var med sin far Joel Johansson hos Severin Pettersson i Stockhult för att tröska. De hade 2 hästar, vandring och tröskverk med sig och Serverin bidrog med 2 oxar. De kom vid 6-tiden på morgonen men då tyckte Severin att det knappast var lönt att börja. 1932 inköptes en bolagströska gemensamt för 12 byar. Denna var i bruk fram till 1960-talet. Eric Svensson i Bergshult köpte skördetröska 1964 och därmed inleddes en ny epok i skördehanteringen. Från och med nu kan en person sköta hela skördearbetet från huggen till tröskad säd”.
Artikeln är skriven i samband med en studiecirkel om "Tre byar i Hinneryd". 

Litteratur
Tre byar i Hinneryd, sid. 70. Jordbruk. Författare, Maj-Lis Ekberg, Bergshult, m.fl.
Markarydsbygden, del 9, sid. 105. Tröskning. Författare, Åke Jansson.
Markarydsbygden, del 2, sid. 138. Tröskning med vandring hos Axel Andrèasson Tuthult.
Markarydsbygden, del 2, sid. 139. Smålänningen. Från Markaryds Horisont. Författare, Carl Graneskog, Exhult.
Vivljunga och byarna i västra Vivljunga. Vivljunga 75 år. Sid. 48. Författare, Svante Svantesson, Vivljunga.

Länkar
Trösktillverkning
Från förr
Slagtröska