Märk hur vår skugga....

Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère
Inom ett mörker sig slutar
Hur guld och purpur i skoveln, den där
Byts till grus och klutar
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv
Mer du din druva ej kryster
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravsten (gravvård) över vår syster
Lillklockan klämtar till storklockans dön
Lövad står kantorn i porten
Och vid de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten
Vägen upp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad
Multnade plankor och bårar
Till dess den långa och svartklädda rad
Djupt sig bugar med tårar
Så gick till vila från slagsmål och bal
Grälmakar Lövberg din maka
Där, ditåt gräset långhalsig och smal
Hon än glor tillbaka
Hon från Dantobommen skildes idag
Och med henne alla lustiga lag
Vem skall nu flaskan befalla
Torstig var hon och uttorstig är jag
Vi är torstiga alla

(Carl-Mikael Bellman)

På återseende.

/Torbjörn 

Lyssna på Imperiets fantastiska version av Bellmans mästerverk: 

Zombie Walk

Så var det dags för årets Zombie Walk. Man mötte upp vid Observatorielunden färdiga och icke färdiga zombies. De färdiga samlade sig för den stora paraden och de icke färdiga såg till att de fick den rätta looken med karamellfärg och diverse andra tillbehör. Många zombies var fantastiskt utstyrda efter konstens alla regler. Många fotografer var samlade så det är stor risk att åtskilliga dubletter blev tagna.

Här följer några smakprov:

Jag måste säga att Hitler ser mer sympatisk ut som zombie än som Reichsführer

Några zombies var förförande, ja nästan onödigt vackra

Pigga och glada zombies fanns det också

De höll sig också med egen clown

Den här mörka skönheten fick många fotografer att börja fumla med knappar och menyer

Under den här kåpan döljer sig en som åkt på en rejäl käftsmäll

Ja, det var bara ett axplock av alla som samlats på Observatoriekullen denna sköna höstlördag. Sedan så tågade zombierna genom stan och upp på söder där festligheter sedan tog vid i Tantolunden. Men då satt jag framför TV:n och såg Danmark tvåla dit Sverige i VM-kvalet i fotboll. Jag trivdes avgjort bättre bland de trevliga zombierna än framför TV:n.

På återseende

/Torbjörn

Höst

Nu är det ingen tvekan längre. Hösten har kommit till Knivsta med omnejd. Vi har haft ett antal nätter med frost och på vattenpölarna kan man på morgnarna se tunn is. Isskraporna har också hörts rassla mot bilarnas vindrutor. Jag hoppas att vi slipper höstregnen ännu en tid. Mina blommor i trädgården har nu gett upp kampen och somnat in. Jag följde mina dahlior och tagetes tappra kamp men efter några frostnätter var det slut.

Bleka dödens minut. Över en natt bleknade all färg bort från mina klarrosa dahlior

Trötta tagetes. Ännu återstår det några tappra tagetes som kämpar vidare

Det som är bedagat, nött och halvdött har sin speciella lockelse och skönhet. Jag har ofta undrat varför vi tycker så. Det har naturligtvis med livets förgänglighet att göra, men finns där också något annat?

På återseende

/Torbjörn

Nya Zeeland

Min yngste son Kristoffer och hans kompis Jens har länge pratat om att åka till Nya Zeeland. De har efter skolan jobbat och sparat ihop pengar som ska räcka ett tag. Eftersom de tänker vara borta ett år så måste de jobba på pats för att det ska gå ihop. Nu är alla papper fixade och resan har börjat. Det var två ganska så oroliga pappor som vinkade av på Arlanda. De beräknas vara framme i Auckland i morgon kl. 10 lokal tid, dvs kl 24 i natt svensk tid.

Kristoffer har precis checkat in bagaget

Jens och Kristoffer ställer upp för fotografering innan resan

Gustaf, Jens, jag och Kristoffer poserar för Jens systrar Frida och Åsa. Ovanan med att se in i  en systemkameras sökare är nog förklaringen till att fötterna inte kom med

Åsa och Frida kramar om brorsan Jens medan pappa Gustaf försöker hålla kameran still

Ett år känns som en väldigt lång tid. Men jag kommer att åka dit och hälsa på någon gång i början av 2010.

På återseende

/Torbjörn

Våldsam trafikolycka. Offret miste ett ben.

När jag med bil åkte till Taxinge slott den 1 augusti för att titta på Bella Picturas utställning råkade jag krocka med en spindel. Jag märkte inte särskilt mycket av kollisionen utan fortsatte ända fram till parkeringen vid slottet. När jag efter att ha sett utställningen och druckit kaffe upptäckte jag det stackars offret. Det var fortfarande vid liv men det åttonde benet var definitivt förlorat. Jag förstod genast att det inte fanns mycket mer att göra än att dokumentera för framtida trafikforskare. Har en sjubenig spindel någon chans i det naturliga urvalet?

Ytterligare ett oskyldigt offer i trafiken!

På återseende

/Torbjörn