Skitvippor

Ja - jag vet! Nu retar jag naturligtvis galla på alla som älskar att fotografera vårblommorna - samma bilder år efter år.  Så är det faktiskt även för mig, jag kan inte låta bli dem... :-)

Här några avkonterfejade sådana för sådär en 25 år sedan. Dom såg likadana ut då:

Vitsippan gör sig bra från myrans perspektiv.

Jag tycker att det också gör sig rätt bra med både närbild och översikt av växtplatsen

Vitsippan har en mycket vacker ytstruktur på sina kronblad, lite pärlemorskimrande - dock svårfotograferat på grund av den bländande vitheten. Här i strilat släpljus.

Myran på tramp igen...

                        

Sjömansliv

Vilken ung mans hjärta klappar väl inte när han ser på leveransbilden av S/S Ring? Mitt gjorde det i alla fall. Det vi ser är ett klassiskt mindre  ångfartyg. Havet ligger lugnt i en lätt bris och molnen vandrar på himlen. S/S Ring stävar fram med sin rökplym från eldningen med stenkol lagd tvärs styrbord. Säkert står Charlie Barr nere i maskin och släjsar och skyfflar fram.

              

Tänk, det fanns tider när en ung man bara hade att gå till Kolingsborg på Slussen här i Stockholm, för att mönstra sig som jungman på något fartyg i utsjöfart. Jag gjorde det två gånger, nämligen åren 1958 och 1962. Det är den andra gången, med start på tidiga våren 1962, som jag skall avhandla lite om här.

Jag var 18 år - och när jag väl hade fyllt upp alla formalia på Kolingsborg, gick jag ner i Stadsgården där S/S Ring låg förtöjd. Jag äntrade upp för fallrepet, och där stod jag öga mot öga med en person som närmast fick mig att tänka på visans formulering: "... och i det samma kommer in en man, en sådan som man ej beskriva kan". Det var en vresig stubbe till karl - kraftfull och bred som en ladugårdsdörr. Det blev min hyttkamrat och bäste vän ombord. Han hade tidigare jobbat i gruvorna i norr, och kallades för "Bergsprängaren".

Så här såg det ut i Stadsgården i Stockholm när jag äntrade fallrepet på S/S Ring, och träffade Bergsprängaren. Det var fortfarande en renodlad lasthamn.  (bild 1968)

S/S Ring byggdes på Finnboda varv i Stockholm 1927. Hon var en typisk "Sveakasse" - en av Sveabolagets många kustångare som man såg längs Sveriges och Europas kuster. På färden framdrevs hon av en trippelångmaskin - havens riktiga slitvarg. Många menar att den utgör själva fulländningen av ångmaskinen. Jag kunde stå länge och bara se på när den arbetade.

Vi var en ung besättning ombord. Frånsett Kapten, förste styrman, och maskinchefen, var ingen över 23 år - men det som vi fick uppleva, var en reminiscens av riktig gamla tider. Vi fick vara med om det allra sista återskenet av det liv ombord som Evert Taube bygger sina sjömansballader på.

Där hade jag tur!

Honfleur i Frankrike.   En vacker gammal kulturstad vid Seines mynning. Där bedrev Bergsprängaren och jag studier avseende krogkulturen. Lagom påverkade av detta, skulle vi sedan avkonterfeja oss i en fotoautomat.

_____________________________________________

Det finns mycket att berätta i den här saken, men utrymmet är ju rätt begränsat. Några ord bara om sjömansromantiken. Den var ett fenomen som blev till dagens verklighet när jag steg ombord på S/S Ring våren 1962. Hon var ju ett gammalt fartyg. Byggd 1927, men efter ett redan då ålderdomligt koncept - ett eko från flydda tider.

Jag hade ofta bryggvakt på natten, 12:00 till 04:00 - jag stod alltså till rors. Då kunde man ibland pausa med en liten kaffestund nere i kabyssen. Där stod det en jättelik svart järnspis som eldades med stenkol. Fartygets ångmaskin gick sedan länge på olja - men man fick för spisens skull hålla lite stenkol ombord. Att stå där i mörkret i värmen från spisen som aldrig fick slockna med den lätta doften av stenkol i luften och kaffemuggen i hand, det var som att förflyttas till en annan tid, en värld som inte borde finnas mer - Evert Taubes sjömansvärld.

Jag kände deras närvaro; Ernst Georg Johanson, Gustaf Blom, Charlie Barr, John Löfgren, Fritjof Andersson...

Evert Taube var till sjöss som ung man åren runt 1910-talet. Då fick han lyssna till fantastiska historier i skans och kabyss, just den sortens skans och den sortens kabyss som jag nu levde i. Det var gamla sjömän som berättade om sina händelserika liv, folk som hade haft sin ungdom under det sena 1800-talet. Med det materialet skapade han sedan sina sjömansvisor. Alla som dyker upp i Evert Taubes persongalleri har verklighetsbakgrund.

Var man än befann sig på fartyget kändes ångmaskinens puls som en svag, nätt och jämt märkbar vibration i skrovet. Man invaggades i en känslan av ett levande väsen. Det var alltså lätt att försjunka i egna tankar på natten, att låta fantasin ta utrymme. Utanför låg det svarta havet och ibland såg man något upplyst fartyg.

Ett ljud som var familjärt i kabyssen var det lätta väsandet i ångröret från maskin. Vad var nu det för något? Jo, här kunde kocken ta hetvatten direkt från maskin - först kom det ånga som höll en bit över 100 grader. Misslyckades han med allt annat i matväg - då kunde han alltid steema lite korv. Han fyllde då en hink med skivad korv, stack ner ångröret - och:  "Skrraboooramm" - stänk och skvätt...  korven var kokt och klar!

                

Det var ett litet smakprov på stämningar och verklighet ombord på S/S Ring - men det är väl här jag får sansa mig lite och gå över på att alla storys har ett slut, och av utrymmesskäl bör jag nu gå direkt på den saken.

Det blev ett avslut av lite skrämmande slag.

Efter nästen ett år ombord, under gång upp mot Sverige och Stockholm, tyckte jag att det var dags att mönstra av - Bergsprängaren instämde. Vi kände oss okomfortabla ombord. När saken spred sig, visade det sig att andra tyckte samma sak. Det slutade sedan med att hela den unga besättningen mönstrade av - kvar blev i stort sett bara skepparn, förste styret, och chiefen. En ny besättning fick mönstras. Den besättningen fick uppleva att S/S Ring blev påseglad i Elbes mynning och förliste. Den rådige kapten styrde upp henne på grunt vatten och hon blev stående med överbyggnaderna över ytan. Alla klarade sig.

Olycksplatsen var utanför Kielkanalens mynning mot havet. Den här trånga kanalens utlopp slingrade sig fram mellan förrädiska sandbankar som flyttade på sig okontrollerbart tid efter annan. Jag har själv stått till rors och krånglat ut fartyget bland sandbankarna. Det brukade råda en nervös stämning, och kapten var alltid på bryggan sådana gångar. Med stort intresse betraktade jag strandade och övergivna fartyg när vi tuffade förbi - men jag fattade nog inte riktigt hur nära mig själv det faktiskt var. Unga män av mitt slag gjorde sig sällan några onödiga bekymmer.

              

Nu på slutet av den här lilla glimten av mitt sjömansliv kommer jag även fram till min stora saknad av i dag:  Från mina två perioder till sjöss, då jag var med om rätt häftiga saker och många spännande äventyr, finns det inte en enda egen bild. Jag hade inte börjat att fotografera...

Här i alla fall ett par bilder på Bergsprängaren strax efteråt - då jag hade börjat fotografera:

Som man kan se, så föreligger det en viss utseendemässig likhet med den unge Cassius Clay/Mohammad Ali. Bergsprängaren var även han lika stor i käften, och lika enormt stark och stryktålig - vilket jag vet från åtskilliga hamnäventyr tillsammans

________________________________

   

Förr gjorde man album där man satte in - inte bara foto, utan även annat som illustrerar tiden

     

_____________________________

Mera om gamla tiders sjömanskap här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fritjof-andersson.htm

Tall Ship Race

Året 1988 i juli  gick Tall Ship Race utanför Mariehamn på Åland. Det stod klart att här hade man chansen att se alla dessa stora seglande fartyg ute på öppna havet.

Jag och min far Lothar utnyttjade genast den möjligheten, och vi äntrade vår kabinbåt för snabb förflyttning från Vårdö in till Mariehamn. Vädret var inte det bästa - och det började att blåsa upp lite varnande.

Vi hade tur.  Just övergångsfasen till sämre och hårdare väder kan bli rätt bra för foto. Våghöjden hade börjat öka, men jag klarade ännu av att stå på ett gungande rufftak och hantera ett 135mm objektiv - det längsta tele som kunde komma ifråga.

Sedan kan det väl anses vara dödsföraktande att genomföra den här sortens projekt med en film på ISO 25, men jag hade ingen annan film med mig till landet det året. Jag hamnade på  f:2,8 - f:4 på 135:an, med tiden 1/125 sek.  - vilket var en lite väl lång tid för omständigheterna.

   

Ut mot havet

Vi hänger på dom stora fartygen...

Nybyggda sovjetiska fullriggaren Mir

Ett råriggat fartyg mot horisonten. Det är så man ofta ser dem när dom dyker upp till havs. Här är det fyrmastade barken Kruzenstern

Danske fullriggaren Georg Stage. Förmodligen världens minsta fullriggare

Den här regattas största fartyg, den jättelika fyrmastade barken Sedov. Byggd i Tyskland 1921, men överlämnad till Sovjetunionen 1945 som krigsskadestånd

Mir sätter segel.  Hanteringen av seglen sköts från däck

                       Segelsättningen är nästan klar, och Mir länsar undan från vind

Mir går stadigt ut mot Ålands hav

Här siktade jag in mig på den stora fyrmastade slätskonaren - en ganska ovanlig fartygstyp. I ögonvrån såg jag hur den tvåmastade bankskonaren länsade in från styrbord. Turligt nog insåg jag snabbt att det var en tillgång - inte en störning.

Jag blev sedan så fäst vid bilden, att den hänger i herrummet på Hasselvik:

                                                            *

Fartygsbilderna:  Zeiss Sonnar 2,8/135mm på Kodachrome 25

   

Farväl till Påsken

Jag kommer ihåg när jag var grabb under 1950-talet. Påsken var inget vidare. Långfredagen var årets tristaste dag. Ingenting hände - ingenting fick hända. Allt var nedsläckt och tyst - de vuxnas miner gravallvarliga. Sorgesam musik på radion.

Nu är det fullt jippo istället - kommersiellt. Påträngande och pockande.

Jag vet inte vad som är att föredra egentligen. De högkyrkligas gravallvarliga våta filt över landet, eller dagens kommersiella krämarmentalitet? Här i alla fall några påskägg som sonen målade på 1990-talet - och så får det vara bra med den saken...

Dödskallar & gyllene salar

Från dunkla katakomber, dödskallar och benhögar, till gyllene palats och storslagen natur. Det är vad man bjuds på när man besöker Wien - huvudstaden i en forntida stormakt i hjärtat av Europa. Dit kom jag senhösten 1972 för att sammanträffa med mina föräldrar och med min centraleuropeiska bakgrund.

Jag inspirerades att plocka fram föreliggande bildmaterial tack vare Bjarne Holmgern, som på senare tid har visat inspirerande bilder från Wien här på Fotosidan.

   

Här går gränsen mellan det vackra naturområdet Wienervald och storstaden. Så kan det se ut i ett samhälle som bestämmer hur det skall vara - och kunna förbli

Schönbrunns stora slottsanläggning var från början ett sommarslott i lantlig miljö. Nu ligger det sedan länge i storstadens kant. Här bodde fram till 1916 kejsaren Franz Josef I av Österrike/Ungern - mest omnämnd som "Der Kaiser"

Kejsarens arbetsrum. Från det här lilla rummet styrdes den Habsburgska stormakten

Här är det guld som gäller! Det var från salen här under som Wolfgang Amadeus Mozart som femåring höll sin första konsert

                      

Stefansdomen i centrala staden. 

Utan att alls vara religiöst lagd, påverkades jag av den förtätade atmosfären. Byggnaden levde på något sätt. Tyngden av alla generationer som kommit och gått fanns kvar på ett märkligt sätt

Vägen ner till katakomberna spärras symboliskt av denna skulptur. Man förstår att nu skall man se upp!

Man ser det inte direkt, men här och där bland de staplade benknotorna sitter det inkilade dödskallar. Här finns han, Wolfgang Amadeus Mozart - utspridd och anonym

Under den här resan jobbade jag med en Leica M3. Filmen var Agfa CT 18 - numera tyvärr synligt åldersförändrad