Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Allt var planerat och klart,  äntligen skull vi åka till Färöarna. Såg fram emot att få komma iväg och uppleva lite spännande natur.

Men ack så ont i ryggen jag  fick, ja ja ont i ryggen har väl de flesta och min har väl krånglat lite till och från. Men nu ville det liksom inte ge med sig. Min husläkare skickade mig på magnetkameraundersökning. Väntar och väntar på svaret, tills han äntligen ringer en dag och låter lite stressad och allvarlig. 

Jag hade en cysta som växte inne i ryggraden, jaha undrade jag vad gör man åt det.

Operation!

Så den där trevligliga resan till Färöarna den var det bara att ställa in. Hade inte klarat av att resa, smärtan ökade och ökade och hamnade i sjukhussvängen i stället, eftersom jag hade så otroligt ont blev det förtur. Två veckor efter att jag träffat nevrokirurgen så var jag inlagd.

Att vara tvungen att operera ryggen har varit en skräck för mig, så rejält nervös var jag. Men hade turen att få en mycket skicklig nevrokirurg och allt gick bra.

Jag hade haft åtta veckor med en smärta som bara ökade och ökade, räknade ner dagar och timmar och i fredags var det dags.

Jag trodde inte det var riktigt sant då jag vaknade efter operationen och kunde vända mig i sängen och när jag dessutom några timmar senare fick gå upp och då både kunde gå och gå rak. Vilken lycka!

Fick stanna kvar på sjukhuset över natten,  kändes bra med att få den övervakning de har där och få träffa fysioterapeut och veta vad jag  får göra och integöra. Bära på kameran det får vänta. 

Men njuta av en lyxig frukost gick bra trots att jag får vänta med att sitta i  fyra veckor. 

Hemma  igen och träning för framtiden börjar, redan i söndags testade jag min första promenad.  Fast var nog lite för kaxig och kände mig för pigg, trots att den där första promenaden var kort så blev den mer än vad jag klarade av. 

Där jag bor är det backigt, bor mitt i en backe och det blev för mycket. En så där 7-8 hus hemifrån tog all energi slut, jag kom inte längre, allt svartnade. Hittade som tur var en hög grindstolpe att  hänga på, benen löd mig inte och något snopet fick jag ringa maken som kom med bilen och hämtade mig.

Ja, som de sa på läkarmottagning då jag ringde och bokade återbesökstiden; kroppen är bra på att tala om vad den kan.

Bara att lyda, så i dag blev det bilen ut till platta Drottningholm och en sakta promenad där. Härligt i vårsolen.

En promenad där kan kännas nog så tuff när orken nu är som skuggan av mig själv. 

Men jag kommer igen, kanske plockar fram bilderna från resan till Aten som inte blev någon blogg utav förra året.

"Stop! It’s a thinking spot"

I går var jag på vernissage på Galleri Korn.

Det är en välkänd person från Fotosidans begynnelse, Ulf "Mr Urbano" Fågelhammar som håller i den.

Han har bjudit in några vänner och i går var det en välbesökt vernissage, jag var en av vännerna som fått med några bilder. Tack för det Ulf.

Som sagt, så var det en välbesökt tillställning i går.

Det fanns mycket att titta på.

Ulf höll välkomsttal...

...och Mats Äleklint spelade trombon.

Utställningen håller på till den 14 mars.

Ulf hade jobbat hårt med att ordna allt, så jag förstår om han är trött.

Här Ulfs egna ord om utställningen

"Dåedtjies johke är sydsamiska och betyder ”en bäck som stilla flyter fram”. Håll kvar den bilden, stanna och se dig omkring. Ta ett foto som visar att det är du. Om du vänder blicken bort från dig själv, men samtidigt får med dina skor, fötter så vet vi att du blivit ”en turist i din egen verklighet.” Det är enkelt, alla kan göra det. En ny folkrörelse, som ”selfies”? Kanske inte då. Men det kan finnas skäl att vända blicken mot tingen som omger oss. Då är det här ett första steg.

Dags för fönsterputs.

Nu äntligen tittar solen fram, väcker vårblommorna till liv och plötsligt syns det...

Det är minst sagt dags för fönsterputs.

Har sett på en del resor att det finns en del modiga personer som hänger på fasaderna och putsar. Ser lite läskigt ut.

Ibland när man bor på hotell så kan det plötsligt finnas en person utanför fönstret trots att rummet ligger flera våningar upp.

Men en av de lite ovanligare varianterna på fönsterputs såg jag i Dublin.

Fem våningar upp och lång stång, undrar just hur rena de fönstren blev.

Kanske ska testa den varianten här hemma, har några fönster som går utåt och sitter för högt upp för att nå utifrån.

Dublinhumor

Var ett tag sedan jag var i Dublin men bilderna finns kvar.

Dublin är full av statyer. Det verkar nära en nationell besatthet i Irland att uppföra dem. Kanske inte långt efter är förkärleken hos invånarna i denna vackra stad att ge statyerna smeknamn.

Misstänker att humorn i Dublin är lite släkt med göteborgshumorn.

Den här statyn heter Anna Livia, och monumentet är en personifiering av floden Liffey som rinner genom Dublin. Anna Livia är namnet på en karaktär i James Joyces bok, Finnegans Wake. tidigare var den statyn på  O'Connell Street  och då satt hon i en sluttning med strömmade vatten. 

Dubliners har gett henne smeknamnet Floozie in the Jacuzzi.

Anna Livia från  flyttades från O'Connell Street 2001 för att ge plats åt Spire of Dublin som är ett nålliknande monument den kallas också för Monument of Light och är 120 meter hög. Här fanns från början en pelare med Nelson högst upp, den bombades av IRA 1966. Platsen var länge tom tills Anna Livia kom dit.

Mönstret runt spirans bas är baserat på ett kärnprov av stenformation taget från marken där spiran står. I skymningen är monumentets bas upplyst och de översta 10 m är upplysta genom 11 884 hål genom vilka lysdioder lyser.

Även här har folkhumorn gett monumentet ett eget namn, inte bara ett, utan den här har dessutom begåvats med flera smeknamn, The Stiletto in then Ghetto,  Nail in the Pale,  The spire in the mire, 

Vi vandrar vidare bland monument och kommer till Molly Malone, det finns en välkänd sång om henne där hon är en ung fiskförsäljerska, som gick omkring på Dublins gator och sålde fisk. Enligt visan dog hon ung i feber. Den sången om Molly Malone och hennes "Cockles and Mussels" har blivit Dublins inofficiella sång. 

Det finns inga bevis för att Molly har funnits på riktigt men det finns dock en staty av henne på Grafton Street. Även hon har av Dublinborna fått ett smeknamn, The Tart with the Cart.

Inte så långt därifrån så träffar vi på Phil Lynott som var en hårsrocksartist, alltså ingen artist som jag kände till innan jag stötte på den här statyn. Hans musikgrupp hette Thin Lizzy, där spelade han bas och sjöng. Tyvärr tog drogerna över i hans liv och han dog 1986. Hans staty har fått smeknamnet The Ace with the Base.

Om man tar en promenad nära Ha'penny Bridge så  kommer du troligtvis att träffa på dessa två charmiga damer, som vilar ut efter att ha shoppat.  De placerades där som en del av ett projekt för att fira stadens millenium 1988 och representera stadens vanliga kvinnor.

Den statyn finns nära där vi bor i Dublin så vi går förbi den ganska ofta. Damerna är populära och ofta har de fått ett glas öl, eller en kopp kaffe i händerna och lika ofta sitter det någon på den ena väskan och vilar tillsammans med damerna. Deras smeknamn är Hags with the Bags.

James Augustine Aloysius Joyce var en berömd irländsk romanförfattare han är hedrad med denna fräcka staty på North Earl Street. Han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika författarna. Han har en lång meritlista men är nog mest känd för Ulysses.

Om du någonsin har läst Ulysses kanske du förstår att hans staty fått smeknamnet The Prick With a Stick.

Till sist kommer vi till författaren Oscar Wilde, han vilar lättjefullt på en stor sten, i parken Merrion Square. Han har fått en ganska muntert färgad staty och blanka fina lackskor.

Framför honom står en vacker dam på knä och jag är osäker på om hon tittar på Oscar Wilde eller om han tittar på henne.

Smeknamnet på den statyn är The Queer with the Leer.

Här finns också en pelare med citat av Oscar Wilde.   

Det var en gång en stolpe del 2.

Fortsätter med historien om stolpen.

Nu är ledningarna borta, men det hänger en del prylar kvar i stolpen. Dit upp svingar sig icke höjdrädda norska killar upp för att montera ner lite delar.

Helikoptern kommer med sin lina och hämtar, undan för undan, det som de fått loss. Bit för bit och flygs iväg.

De jobbar verkligen på hög höjd.

Det klättras i stolpen och det flygs.

Sedan ska den ena utskjutande delen högst upp i stolpen tas bort, innan de kan fälla stolpen. För den delen av stolpen skulle hamna på vår tomt annars.

Mer sprängladdning ska på plats och lite linor som ska styra fallet av stolpen.

Lite överläggande om hur det ska sprängas. Alla som jobbar här vid stolpen är från Norge.

Uppe i stolpen jobbas det med både skärbrännare och att fästa sprängladdningar.

Linan som ska styra stolpen dras på plats.

Sedan är det dags för nästa sprängning, nu har jag lärt mig att det smäller väldigt högt och kraftfullt och riggar kameran på stativ och stannar själv inne.

Vårt hus står för nära stolpen så här vågar de inte spränga hela stolpen i en enda smäll, utan det är bara den övre delen som fälls. Det tar lite tid mellan smällen och tills stolpen faller.

Det smäller så fönsterrutorna skramlar...

och de inte bara skramlar.

Det till och med går sönder några stycken. Som tur var gick det bara sönder det yttre glaset i  de dubbla rutorna, men eftersom det var -14 grader ute blev det ganska kallt inne också innan glasmästaren fått dit rutorna igen. Dubbla glas gör en hel del för isoleringen.

Såg dessutom lite kul ut när åtta gulklädda norska  killar låg på knä och plockade glassplitter, det var de som fixade hit glasmästaren också.

Nu är halva stolpen fälld. 

Bitarna delas upp så helikoptern kan hämta.

Sista delen av stolpen sprängs inte, där får skärbrännaren jobba och underminera stolpen och en traktor står på andra sidan gatan och drar ner resten.

Och vi har  fått ny utsikt. Lite mer som ett skrotupplag.

Nu ska det städas. De norska killarna jobbar till långt in på kvällningen och det ser ibland ut som om någon har picknick med fyrverkeri utanför vår tomt.

Den stora ställningen delas upp i mindre bitar som sedan helikoptern hämtar.

Så här ser det ut och låter då helikoptern kommer. HÄR

Nu börjar vi bli ganska vana vid att helikoptern kommer men jag lovar det var ganska hög ljudnivå här då den kom. Var bara att vänta med att prata med någon då, snön på vårt tak blåste över till grannens tomt och snön på tomten var så vindpiskad att det såg ut som om det varit storm.

Bit efter bit seglar iväg.

Sista biten lämnar i solnedgången.

Blev ganska tomt och tyst när de var färdiga med arbetet, ett glatt gäng killar från Norge var det som jobbade och slet här.

Området som kraftledningsstolpen stått på är ett slags naturskyddat område, Före arbetet inspekterades träden där, den här tallen fick sig en grundlig undersökning före.

Undrar lite försynt nu om de kommer känna igen tallen och hitta den. Den blev ganska mosad.