Havsörn

Köpte mig ett par vadarstövlar hösten 2021. Ni vet sådana där som tex flugfiskare brukar använda när de står ute i en älv eller liknande och fiskar. Min tanke var inte att börja fiska utan istället använda dem till en idé som jag hade den hösten. Den idén till arbete blev aldrig av 2021. Men i år nu i oktober testade jag. Tog med mig paketet med stövlar å fisk med allt det andra som skulle med den här tidiga morgonen. Där ute vid viken drog jag på mig vadarutrustningen i becksvart mörker. Tände pannlampan och vadade rakt ut i sjön. Bara detta att gå i ett stilla vatten med ljuset från lampan som lyste upp vattnet framför mig, i ett annars kolsvart landskap var en fin känsla. Vill redan göra om det känner jag nu. När jag väl kommit bort till andra sidan lastade jag ut fisk från den svarta sopsäcken. Några stora bjässar fick ligga där bakom några stenar.

Vadade tillbaka till mitt lilla tillhåll där jag drog av mig vadarstövlarna. Placerade ut de sista fiskarna vid sjökanten. Satte mig på berget, och spände loss ghillin från kameraryggsäcken. Såg till att inga spår efter mig syntes eller att jag hade glömt något innan jag kröp in under mitt buskage. Stoppade in hörlurarna och startade P3 historia podden. Det fick bli ett avsnitt om Gustav II Adolf-hjältekung med krossat hjärta. Klockan var nu någonstans efter 06 tiden..

Vid gryningen hördes kråkor och måsar.

Vid hyfsat ljus satt det tre stycken havsörnar där borta. Spänningen höjdes. Men de satt där och de satt. Tills de alla gav sig av. Den här morgonen blev det inget mer än några bilder på dem där ute i den fina miljön.

Gjorde om alltihopa morgonen efter, samma procedur igen som innan. P3 historia, nytt avsnitt.  Maximilien Robespierre- den franska revolutionens mest fruktade man.

Och den här morgonen gav ett betydligt bättre resultat. Havsörnarna var på hugget där den första redan anlänt innan ljuset tilltagit. Minnet svek den inte.

De samlades där ute på andra sidan först när de sett att kråkorna gjort kusten klar.

Sen blev det fart på dem.

Utan att jag visste om det, för det var först när jag tog bort min blick från sökaren som jag såg en stor gestalt ganska nära mig. Ståendes i vattnet där den med sakta kliv lunkade framåt.

Kråkornas kraxande fångade örnens blick.

Och stunder som dessa.

Men örnen var mätt där den drack och rengjorde sin näbb.

En av de yngre havsörnarna som befunnit sig på andra sidan anlände när det blev för intressant här.

Avslutar sista oktober med örnar fotograferade i just oktober. Håller även på med min lilla fågelmatning här hemma. Har haft besök av fru hackspett, domherren, blåmes, talgoxe, grönfink och pilfink. Men inte fotograferat dem så mycket än.

Mvh Joakim Öhrn

Örnarnas "vänner"

Den här bloggdelen får tillägnas mina övriga gäster vid sjön. Nämligen Korpen, kråkan och skatan. Två av tre fågelarter som visat sig ganska så frekvent. Korpen dock har varit en av de svåraste att få "ner på marken". Skatan var nog mer en tillfällighet att den fanns i närheten just den dagen.

Kråkan däremot, ge den lite tid å den landar när modet väl fallit in ;)

Hoppar måsar å trutarna här, vilka har varit den största skaran av gäster på morgonkvistarna.

1.

Korpen är en fin fågel med en lite blåaktig nyans i sin för övrigt svarta fjäderdräkt. Den här korpen hade stenkoll på allt och alla, inklusive fotografen.

2.

3.

4.

Kråkorna kalasade på fiskresterna. Och de blev ganska så många som anlände inom någon timme.

5.

Något lurigt i buskaget tyckte nog kråkan.

6.

Men örnen tog det mesta av deras uppmärksamhet.

7.

Stor och liten.

8.

Dagen då en skata kom på besök och hoppade fram på stenarna. Undvek örnarna men visade sig tuff mot kråkorna.

Hörde även ormvråkens läte några morgnar så antog att den fanns här i närheten och hade koll. Tror dock inte att det är en rovfågel som äter fisk och dessutom så verkar den vara väldigt aktsam mot just havsörnen , och därmed hålla sig på avstånd.

Så visar tre stycken bilder fotade i december 2021 innan havsörnen anlände. En ormvråk hade gått ner. Hade tidigare i veckan plockat upp en trafikdödad hare som jag lagt i en sopsäck rakt ner i frysboxen (vad gör man inte för sina rovfåglar).

Det tog inte många timmar innan ormvråken hittat det bytet. Den hann att äta i någon timme eller två, från och till. Innan första havsörnen anlände kommer jag ihåg, och vips så var den här lilla vråken borta för den dagen. Förmodligen sittandes i närheten någonstans. 

Ut i naturen bland topp predatorer

Står ute vid klippan en sen eftermiddag, (kanske nästan så man skulle kunna säga tidig kväll) i mitten på september. Vågorna slår mot bergen runt omkring mig medan vinden tar ett stadigt grepp om trädens grenar som susar fram och tillbaka.. Hösten har anlänt nu. Handkikaren är med och det tackar jag mig själv för. Där ute syns två stora gestalter lågt svävande ovanför vågorna. Den ena utav dem hovrar strax innan den dyker ner i sjön. Den andre cirkulerar snabbt runt med hjälp av vindens styrka. Trots det mycket långa avståndet så ser jag genom handkikaren hur två stycken havsörnar ser ut att samarbeta för att slå någon sjöfågel. Den dykande örnen steg upp utan något i sina klor. Den andre örnen tar över för att göra om proceduren. Även den stiger upp tomhänt. Misstänkte att sjöfågeln de försökte ta, dök under vattenytan om och om igen. Fick sätta mig ner på berget för att få ett stabilare sikte med handkikaren, medans havsörnarna gång på gång gjorde nya försök. Tillslut gav de upp och både följde med vindens hastighet bort mot skogen. Sjöfågeln (vad det nu var för någon art) klarade sig den här gången. Reste mig upp och fortsatte vår eftermiddagspromenad med Maja, Berikad med ett fantastiskt skådespel från moder natur!

Klockan är nu strax efter fem på morgonen. Fisken ligger utlagd i vattnet. Regndropparna faller från grankvistarna. Fortfarande mörkt och alldeles tyst förutom just det lugnande regnet som får mig på gott humör den här morgonen. När gryningen väl kommer dröjer det inte länge innan den första kråkan hörs med sitt kraxande. Känner på mig att den här morgonen kommer att bli en lyckad morgon. Ljuset har tilltagit och klockan visar strax efter 06:15. Två gråkråkor sitter på en utav stenarna där ute. Startar upp kameran och slår om den till videoinspelning.

Vid sjusnåret hörs de kraftiga vingslagen från havsörnen. Jag ser den inte med hör den tydligt någonstans ovanför mig när den flyger förbi och sätter sig i en tall. En kotte eller pinne faller till marken några meter ifrån där jag sitter alldeles gömd. Nu har den anlänt.

Kråkorna blir bara fler och fler där ute på stenarna. Några har hoppat i vattnet och börjat picka på fiskarna. Hör ett brak snett till höger om mig och ett litet skrik. Ännu en havsörn har dykt upp och tagit den första örnens plats där på grenen.

Det välkända havsörnsropet ekar i viken och med ens lyfter alla kråkor. Pulsen börjar stiga. Den äldre örnen har gått ner. 

Med sina breda vingar, bestämd blick landar den nere i viken.

   Någon eller några kråkor satt ändå kvar. 

Regnet det fortsatte. Pulsen var hög. Glädjen total. 

En havsörn visade bli flera. Den här sliter upp innehållet från en fisk av större modell.

Regnet duggade på och jag minns särskilt den här vackra havsörnen som satt på stenen framför mig. Den hade blicken mot sin omgivning och de andra havsörnarna. Men just det här ögonblicket när jag satt ihopkrupen under granbuskaget och tittade på den här mäktiga rovfågeln som satt där, fick mig att inse vilken belöning jag fått genom mitt havsörnsprojekt. Att få befinna sig såhär nära dem där jag sett dem så många gånger förut genom åren.

En annan ungfågel, kanske en 2k örn snett framför mig med blicken fäst mot björknan som låg där.

Vid många tillfällen passade örnarna på att tvätta sina fjädrar i vattnet.

Omvårdnad var viktig.

Fjäderdräkten skulle hållas i toppskick.

Fick många gånger se havsörnar som putsade sin fjäderdräkt, drack vatten och när de vadade i viken för att dra upp eventuellt byte som någon annan örn släppt i flykten av misstag eller helt enkelt ätit sig mätt på.

Ungfågeln har tagit över bytet från den äldre som valde att hoppa i vattnet där den drack vatten, innan detta fotot. De äldre var mycket vaksamma och hade stenkoll på sin omgivning.

Så hände det att örnarna brakade ihop vid några tillfällen, oavsett om det var om maten eller platsen.

Kraftfull och oövervinnlig!

Den här unga havsörnen smög sig fram bland vassgräset tills den hittade en fisk som en kråka tidigare hade släpat med sig hit. Satt på helspänn och andades med lugna andetag. Tiden stod stilla! När den väl greppat tag om fisken flög den rakt in i skogen. Vingslagen kunde höras tydligt. Någonstans bakom mig en bit bort befann den sig nu, bort ifrån övriga örnar och kråkor.

Vid ett annat tillfälle kände jag mig exponerad och avslöjad just här. Nu var det inte så. Havsörnarna kunde inte se mig, men däremot så såg de ju glaset från objektivet som i vissa fall kanske blänkte. När tillfällen som dessa hände så slöt jag ögonen och hoppades att de skulle sitta kvar. Oftast gjorde de det. Men kråkorna var värst. För de kunde mycket väl sätta sig precis var som helst. Någon enstaka gång satt en snett ovanför och kraxade. Blir jag avslöjad nu så är det kört tänkte jag där och då. Turligt nog för mig så satt kråkorna sällan stilla på samma plats särskilt länge.

En oförglömlig stund med 3 äldre örnar som satt nedanför mig. Havsörnens rop ekade och den visade tydligt för de andra att det var den som bestämde för tillfället.

En favoritbild. Den här örnen har en riktigt skön karaktär där den står.

De unga havsörnarna var både tuffa och mindre skygga än sina äldre släktingar.

Då och då hände det att någon av de äldre havsörnarna hade fått nog av de yngres framfusighet. Slutade ofta såhär.

Örnen med sin fisk. Framför en kråka som äter upp resterna från en tidigare örn som stått där med sitt byte.

Man märkte att det var verkligen havsörnen som var den respektingivande topp predatorn här. Hade måsar/kråkor/trutar/nötskrikor och vid ett tillfälle en ormvråk, alla flög de när havsörnen väl valt ut sitt mål. Får ju dock tillägga att kråkorna envisa som de var, återvände så fort en örn väl landat.

Med bestämda kliv och en blick satte den fart mot sitt mål.

Färdig för den här gången, flög en av de äldre iväg.

Dansande havsörnar. 

En äldre ståtlig örn ståendes i regnet med blicken mot en annan örn.

Den här dagen bjöd på bättre väder och ett havsörnsrace!

En mycket spräcklig fjäderdräkt visade sig den här örnen besitta.

Tre örnar. En blick.

Avlutar min långa bildblogg men en bild som jag kommit att uppskatta mycket. De stora rovfåglarna i vattnet och kråkorna på varsin sten, alla uppställda i ett snyggt familjeporträtt. Vanligtvis när Vänern är i normalnivå så är dessa stenar omgivna av sjön.

September har spenderats helhjärtat åt vår största rovfågel med tidiga morgnar, mycket koppar kaffe. Upplevelserna som utspelats i viken har blivit minnen som består både som fotografi/filmklipp och det bästa, på näthinnan.

Sista gången med havsgjusen..

          **********En sista gång. Ett sista besök till min kompis fiskgjusen**********

Morgon. Blicken ut över sjön, ser i princip ingenting.  Sikten lika med noll. Morgondimman som låg kvar ända in till en bra bit på förmiddagen höll sig fast i ett stadigt grepp ovanför sjö och skog.

Packade upp frukostmackorna och lyssnade på precis ingenting. Naturen var helt tyst. Ingen vind, inga vågor, inga fåglar, bara helt tyst och öde. Höstkänslan nalkades där någonstans.

Åt och drack kaffe. Fotograferade en himla massa daggiga spindelnät som fanns i varje gran och buske.

"Här ser vi inte mycket du"

Daggiga spindelnät fanns det gott om.

De kan bli fina motiv med vattendropparna.

Ljudet från fiskgjusarna hördes i den annars helt ödsliga naturen. Ett högt tiggande skulle jag tro att det lät som. Visslade tillbaka. Mitt visslande hördes riktigt högt. Och detta var något helt nytt för mig. Jag fick svar från fiskgjusen med sitt lockläte.

En stor rovfågelskepnad dök upp ur dimman och satte kurs mot mig där jag stod. 

Sakta flög han fram.

Victor fick syn på mig där ståendes på berget.

Slängde ut "örnfisken" till honom som dök direkt. Kanske var detta första måltiden för honom denna morgon.

Lite kämpande med fisken blev det till en början, tills han fick ett stadigt grepp och lyfte med snabba lätta vingslag.

Ser när han flyger in i dimman och med ens är rovfågeln borta. Kände vemodet i kroppen. Detta var förmodligen sista gången jag fick se honom för i år...

Verkligheten överträffar dessa foton med råge. Dimman som låg över sjön när rovfågeln dök upp ur den var magisk på alla sätt och vis och något som jag upplevde som ur en film.

I örnarnas rike

Det är något speciellt med dessa stora rovfåglar. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har sett eller fotograferat dem. Blir precis lika glad varenda gång jag får se en havsörn.

Pulsen stiger alltid när örnen har landat. Och jag försöker att sitta så stilla jag bara kan. Andas med lugna andetag och rör knappt kameran. Deras syn är verkligen otroligt skarp där minsta hastiga rörelse får dem att lämna platsen lika fort som de anlänt. De är riktigt vaksamma med andra ord.

Så det är alltid en utmaning att fotografera en havsörn där man inte sitter i något "vanligt" gömsle utan mer har "byggt" in sig i den naturliga miljön. Och här kommer verkligen ghillie suit till sitt rätta. Sitter man riktigt stilla med minimala rörelser så ser man ut som en lövbuske eller garn nysta om man så vill. Men så räcker det ju inte bara med att ha kamouflagekläder på sig. Nej det gäller att hitta riktigt bra buskage eller träd med mycket löv så att man smälter in, riktigt bra.

Om jag säger såhär, kan jag lura en havsörn så kan jag lura dig ;)

(Alla bilder är tagna med minus exponering för att minska isotalet)

En sen eftermiddag i augusti. Vinden hade blåst upp till 8 m/s. Det kändes mer höst än sommar den här dagen.

Hade verkligen längtat efter att återigen försöka få ner en havsörn eller två. Så packade mina grejer, tog en rejäl lång promenad med Maja innan det begavs ut mot sjön.

Vadade ut ut i viken med några stora braxar som jag lade ut vid stenarna för att sedan vada tillbaka till mitt ekipage som låg där bland träden. Blöt strax ovanför knäna drog jag på mig ghilliesuiten för att inta min position. Maja låg strax bakom, hon visste att det här kommer att ta tid. Monterade kameran på stativet som satt väl gömt bland buskaget. 

Nu kommer den eviga väntetiden...

Timme efter timme gick och jag kände flera gånger att nu fick det räcka. Måsar hade flugit förbi och gått ner några gånger. Men ingen av dem hade stannat särskilt länge...

Sen från ingenstans satt det en ung havsörn långt där ute till vänster om mig. Jag kunde inte vrida kameran åt det hållet, då hade jag rört för mycket i buskaget och avslöjat mig. Tittade mellan lövgliporna och såg konturen av en stor rovfågel.

Där satt den. Och den satt verkligen där en rejäl lång stund. Sen försvann den och det var återigen helt dött.

Men nu visste jag att örnen hade sett fiskarna och att den mycket väl kunde finnas här någonstans.

Text under bilderna:

Det tog nog ytterligare någon timme innan den här unga havsörnen kom fram och landade fint framför kameran här.

Här satt den en stund och blickade runt sin omgivning. Nu gällde det att sitta stilla som en staty, oavsett camouflage.

Med några raska vingslag, landade den en bit bort närmare fisken. Fortfarande mycket, mycket vaksam. Sen flög den återigen iväg och försvann.

-Såg den mig? viskade jag till mig självt med lugnaste tystaste röst.

Hör ett mycket vackert läte. Tittar åt vänster och där sitter en äldre havsörn på en sten långt där ute. Återigen så kan jag inte vrida kameran åt det hållet utan bara hoppas på att den kommer åt min riktning. Men jag ser den med mina ögon och tänker:

" Vilken bild det här hade varit" Där den står på stenen vid vågorna som slår, strax utanför viken. Samtidigt som den ropar sitt läte.

Nu är pulsen riktigt hög. Jag tar en snabb titt åt Maja för att se om hon ligger still. Är på riktigt jättenervös att hon skall höra detta och bli nyfiken och springa rakt ut till sjön. Men det gör hon inte. Hon sover lite lätt. Tack Maja, tack tack, tänker jag.

Den äldre havsörnen blir stående där ett tag tills den får följe av den yngre örnen som åter har anlänt. Sedan flyger den äldre sakta fram till fiskarna, där den med försiktiga kliv stegar framåt. Lägg märke till drillsnäpporna, de hade jag som kompisar hela kvällen :)

Jag trodde när jag fotograferade detta, att örnen kollade på mig. Men det den tittade på var en sädesärla som flög förbi :)

Här landade den äldre havsörnen. Gick bakom stenen där fisken låg. Tog sin kvällsmat.

Efter det så dröjde det inte länge innan ytterligare en äldre grann havsörn dök upp. Och den här kände jag igen genom ringmärkningen. Hade ju fotograferat den här förut :)

Fick fyra stycken havsörnar tillslut där jag låg gömd i buskaget. Två äldre och två yngre. Kanske var det samma familj?

Och efter en måltid så blir man ju törstig, samt måste tvätta näbben.

De var hela tiden mycket vaksamma.

Den äldre havsörnen plockade upp fiskrester från stenen.

Rengöra näbben sin.

Den här bilden skall egentligen ligga över de yngre örnarna. Den mindre äldre havsörnen hade precis anlänt till den övre och de båda höll utkik efter potentiella faror eller dylikt. De såg ut att "känna" varandra då de visade ömsesidig respekt mot varandra. Skulle tro att den överst är en hona och den andre en hane. Den översta är född i Finland i alla fall fick jag reda på från RC.

Honan tog en av fiskarna och flög iväg strax innan de två yngre havsörnarna anlände.

Nu började klockan närma sig 19 snåret.. Havsörnarna lämnade i full hast och jag tänkte att nu kom det väl en människa. Men icke. Det kom  en räv på besök.

Drillsnäpporna brydde sig inte det minsta även denna gång :)

Räven lunkade sakta mellan stenarna och nosade på varje vasstrå och sten. För att sedan norpa åt sig en hel fisk där den lämnade platsen.

Vi packade ihop efter att räven lämnat platsen med sin fisk..

Det här var ännu ett oförglömligt möte med de vilda rovfåglarna och en räv som bonus. 

Jag vet inte hur många som haft med sin hund för havsörns fotografering, men här är en i alla fall. Och jag måste säga att finare vän går inte att få <3

(Hon må va less på husse när det gäller havsörnsfotografering men nog är hon lugn & stilla när det väl gäller, och får en rejäl go "hunddag dagen efter")

Havsörnen är nog en rovfågel jag aldrig någonsin kommer att ledsna på.

Och det är en helt annan sak att fotografera just den här arten, för har den väl sett dig så kommer den inte tillbaka under den här dagen, eller i värsta fall på mycket länge...