OmTag. Lite om gatufoto

Snackade lite om gatufoto med Micke Berg idag, anledningen var en bild från Istanbul som han lagt upp. Skillnaden mot kalla Sverige är uppenbar, vilket folkliv det var. Det händer en massa prylar hela tiden, det snackas, kånkas, lastas, promeneras, leks och socialiseras i all oändlighet. Kort sagt det försiggår ett intressant liv på gatan av en helt annan magnitud än vad man är van här hemma (Stockholm).

Jag tror att det delvis är detta som får oss att söka så mycket snygga linjer, häftiga speglingar osv. det händer helt enkelt inte så mycket på gatan. Eftersom det inte händer så mycket runt omkring smälter också fotografen in sämre i miljön.

Det är nog därför de gatubilder jag gillar bäst här hemifrån ofta är av reportagekaraktär eller bilder där det finns en tyst överenskommelse mellan fotografen och den fotograferade. Vårt kalla klimat är säkert en bov i dramat, det uppmuntrar ju inte direkt till något liv i det offentliga rummet, förutom ett par korta sommarmånader.

OmTag. Funderingar vid ett köksfönster

Farsan vid köksbordet; efter att mor flyttat till det särskilda boendet satt han där ofta på kvällskvisten med sin pipa och funderade.

Hur förhåller man sig till att ens livskamrat försvinner in i demenssjukdomens mörker?

Många ensamma kvällar blev det där vid köksbordet i Värmland.

Nu är han också borta, mor gick bort 2007 och far 2010.

OmTag. Att ta ansvar

Läste att man skall erbjuda jobb och krisstöd åt hemvändande jihadister?! Här har vi alltså folk som åker till främmande land för att mörda och begå krigsbrott som när de kommer hem skall ses som offer för sina egna handlingar? Vilka signaler sänder det?

Jag tror att ett av våra största misstag generellt är att vi ofta ikläder folk rollen som offer när de inte gör som vi hoppas. ”De förstår inte bättre, stackars människor. Därför måste vi som förstår och vill vara förstående hjälpa.” Detta i sig skapar säkert ofta känslan av underdog och utanförskap och stjälper mer än det hjälper.

Om människor i omgivningen regelmässigt tillskriver andra en oförmåga att tänka blir ju detta en grov kränkning i sig själv. Om man istället gör som man borde; alltså behandlade dem som tänkande individer skulle man inte behöva hålla på med så mycket trams.

Det är alltid ditt eget ansvar vad du ställer till med, oavsett om du hamnat i umgänge där våldsideologier frodas. Ditt ansvar är att i så fall se till att inte hamna där över huvud taget. Samma logik gäller ju för alla andra rövare och banditer.

Sluta att kollektivt omyndigförklara vissa grupper i samhället, och låt dem själva ta ansvar på precis samma sätt som alla andra. Det är nog också det bästa man kan göra för att komma åt diskriminering.

Om vi hela tiden hävdar att det är någon annans fel, speciellt när någon beter sig så illa som det över huvud taget går att göra, gör vi förövaren till offer och offren till förövare. Det är i alla fall inget samhälle jag vill ha.

Detta beteende är inget nytt i vårt land, på 90-talet belönade man värstingar med segelsemester; det funkade inget vidare den gången heller.

OmTag. Ivar Los park 2011

Det var en natt sommaren 2011 som jag och Sally tog oss upp på Mariaberget. Eftersom det nu bara var jag och Sally kvar, Kajsa hade lämnat oss ett par månader tidigare, så kom vi ut på lite längre promenader igen.

Jag tog med stora kameran den här natten (en Wista 4 x 5”) och vi styrde stegen mot Ivar Los park. Det är en plats jag gillar, dels ligger den lite avskilt på Bastugatan och dels har den stadens vackraste utsikt tycker jag.

Första exponeringen misslyckades av att en båt med lanterna korsade vattnet efter ca 18 minuter, och eftersom jag satt i mina egna tankar upptäckte jag den för sent. Den andra exponeringen blev bilden jag visar här, ungefär en timma för en bild är inget ovanligt när man plåtar med storformat på natten.

Men det ger bra möjligheter att sortera i sina egna tankar, och när man kommer hem känner man en tillfredställelse över att man faktiskt gjort något, även om det mest handlat om att vänta. Bilden har jag visat tidigare som säkert de flesta märkt, men jag satt och prickade (alltså tog bort damm och skräp) i photoshop en timma och därför får den hänga med en gång till.

OmTag. Den personliga upplevelsen syns kanske inte alltid i en bild

En kall vinternatt för några år sedan var jag och hundarna ute en sväng på Skepps och Kastellholmarna. Den här bilden som föreställer Gröna Lund tog jag från Kastellholmen precis nedanför kastellet.

Alla dessa nattpromenader och bilder betyder något mer för mig än att bara gå ut och försöka ta några snygga nattbilder.

Jag startade mitt nattfotograferande på allvar en tid efter att jag bränt ut mig på jobbet. Sjukdomen gjorde mig extremt stresskänslig vilket bland mycket annat resulterade i att jag inte klarade av sociala kontakter något vidare. Och orkar man inte med detta blir man snabbt ensam, jag blev med andra ord ganska ensam.

Ett sätt att hantera detta och att få reda i alla tankar blev att fotografera på nätterna, en sorts meditation om man så vill. När jag ser mina bilder så kan jag minnas hur jag kände mig när vi stod där med kameran, mina hundar och jag. Så för mig blir en sådan här bild något mycket mer än en snygg bild på Gröna Lund, den blir en personlig del av min historia.