OmTag. Några testbilder från Zeiss 25:an

Jag skrev i förra inlägget att jag skulle visa några bilder från Zeiss 25:an (Biogon 25/2,8), så här kommer det några. Gluggen funkar som den ska så nu är det färdigsnackat om den för min del. :)

OmTag. Piratprylar på Leican!!??

Jag har ju skämtat en del med folk som kört med piratprylar på sina Leicor, nu är man där själv. Inte bara ett piratmärke utan två på en gång, Voigtländer och Zeiss?! Nu tillverkas prylarna vad jag förstår av samma firma, Cosina.

Hur som helst jag har upplevt att jag haft problem med närhet i mina bilder, speciellt de från gatan. För att råda bot mot detta så tänkte jag köra ett tag med 25 mm, då finn liksom inget sätt att komma undan, om man inte vågar gå nära blir det lite som att plåta myror i en öken.

Jag har också fascinerats av nerven en del lyckats med med just brännvidder runt 25 mm. Koudelka har kört mycket med den till exempel i Gypsies och det finns en omedelbarhet och närvaro i dessa bilder som jag tror kräver en ganska kort brännvidd. Nu är man ju ingen Koudelka precis, och hans bilder är ju fantastiska oavsett vilka prylar han använt.

Hur som helst, alla som vill ge igen för gammal ost: nu har ni chansen! Inte bara en piratpryl utan två på Leican ett tag framöver. ;)

Det kommer ett par bilder när första filmen torkat om någon timma.

OmTag. Säker underhållsfri lagring, finns det?

I några av kommentarerna till förra inlägget kom problemet med att lagra bilder över lång tid upp. När jag rensade ut min mors föräldrahem hittade jag några kuvert med negativ från min mors barndom i en låda på vinden. Negativen var i formatet 6 x 9 cm och bilderna var tagna i slutet av 30-talet eller precis i början av 40-talet, i början av andra världskriget alltså. Förmodligen hade bilderna legat i sin låda på kallvinden i min mors föräldrahem i stort sett sedan dess. När jag senare skannade några av dessa bilder visade de sig hålla en utmärkt kvalitet, de skulle lika gärna kunnat vara framkallade i nutid.

Och det är där jag ser ett problem med dagens digitala filer, hårddiskar, usb-minnen, cd/dvd-skivor är knappast något man kan glömma bort på en vind över generationer och förvänta sig att de skall vara läsbara när någon kanske 50-100 år senare råkar hitta dem i en låda. Nu vill jag inte ha någon analog vs digital (kemisk vs elektronisk) debatt, det digitala har helt klart sina fördelar. Bland annat finns fantastiska möjligheter att strukturera och katalogisera sina bilder och ett obestridligt faktum är ju att det digitala nästan helt tagit över idag.

Men det jag funderar lite över är hur bildarvet kommer att se ut om 100 år? Givetvis kommer det att finnas en hel del bilder som tagits omhand och vårdats av olika institutioner och liknande. Men gemene mans bildskatt, eller bildarvet från nära och kära, hur kommer det att se ut? Problemet med dagens bildfiler är ju att de måste underhållas för att överleva? Visst kan man skriva ut kopior som kanske klarar sig över tid, men 36 st original som ryms i ett negativark i storlek av ett A4 är ju inte något som det digitala erbjuder.

Nu kommer säkert en massa människor tycka att det visst går att lagra sina filer på ett säkert sätt, och man kan ju reproducera hur många original som helst från en digitalfil osv. Visst är det så, men frågan är om det görs och om det finns rutiner som fungerar även om en generation inte har något intresse av att förnya abonnemangen för den säkra datalagringen eller liknande?

Personligen tycker jag att detta är ett ganska ofta förbisett problem, eller att man helt enkelt blundar för det? Hur säkerställs bildernas fortlevnad även om de direkta arvtagarna, eller fotografen själv för den delen, inte har något intresse av att aktivt bevara dessa?

Samma eller åtminstone ett liknande problem finns ju redan med äldre färgbilder, negativen bleknar sakta men säkert bort. Och jag tycker mig redan märkt att även den periodens bilder, alltså de som är tagna med negativ färgfilm är på god väg att försvinna. Hur som helst tycker jag att det är konstigt att det inte tas fram och flaggas för underhållsfria lagringslösningar med tanke på vilket gigantiskt genomslag varje ny DSLR av toppmodell får?

Kanske skulle vi bekymra oss lite mer över hur bilderna vi tar skall överleva över huvud taget än om det kanske snart dyker upp någon ny toppmodell med ännu fler pixlar och ännu bättre iso-egenskaper. För i slutändan är det ganska ointressant hur bra kameran var om inte bilderna har någon realistisk möjlighet att överleva?

Fram tills det finns säkra och vettiga lagringslösningar för gemene man kanske det är dags att damma av en gammal tradition, familjealbumet? Varför inte göra ett sådant varje år eller kanske ännu bättre en bok. Fördelen med dessa är ju också att man helst väljer bilder som kan vara intressanta för nära och kära även om man inte tycker att de håller högsta fotografiska klass. Ironin i det hela är att det ofta är just dessa bilder som faktiskt håller över åren, och inte alla dessa snitsiga kompositioner och allt annat vi gärna ägnar oss åt. :)

OmTag. Om man väntar i 50 år...

I går hittade jag en halvt exponerad oframkallad rulle i kylen som jag inte vet riktigt när jag plåtade. När jag framkallat den insåg varför jag inte hade haft någon brådska med framkallningen, vilken jag normalt brukar klara av samma dag som jag fotograferat. Bilderna var mest ganska oinspirerade miljöbilder, vilket i och för sig inte är så ovanligt. Det var bland annat några bilder ned mot bygget av Liljeholmskajen som säkert kommer att funka som tidsdokument när höghusen är på plats.

Många av mina bilder är av den karaktären, alltså miljöbilder där det inte händer så mycket. Men jag säger som Gunnar Smoliansky sa när jag snackade med honom: ”Om man väntar 50 år blir alla bilder bra.” Det ligger en hel del sanning i detta tror jag, om inte bra så tenderar i alla fall många bilder att få ett värde som tidsdokumentation. Speciellt i en stad där det pågår förändringar hela tiden.

Det är ju ganska märkligt egentligen, åtminstone är det så för mig, att man över tid ofta ledsnar på bilder trots att de är tagna efter konstens alla regler och föredrar att titta på gamla rent dokumentära bilder. Jag har några böcker med gamla Stockholmsbilder som aldrig upphör att fascinera, även om de som sagt mest visar upp gamla miljöer som försvunnit och tidstypiska människor som säkert också är försvunna de flesta av dem.

Jag tror att vi lätt går vilse i det sökta i jakten på den perfekta bilden och missar det helt unika med fotografiet, dess förmåga att i all enkelhet visa något som är. Dessa bilder kan ofta bli viktiga när de senare visar något som var. Eller för att åter citera Gunnar Smoliansky: ”Om man väntar i 50 år blir alla bilder bra.”

OmTag. Det personliga nätverket är viktigt

En viktig del av fotointresset för min del är alla givande samtal med andra som delar mitt intresse. Tyvärr har det blivit lite klent med detta på senare tid, mycket beroende på min något annorlunda dygnsrytm.

Det skulle till exempel vara kul att träffa Uppsala-gänget, men de brukar ju fika ungefär samtidigt som det är läggdags för mig. Jag har inte deltagit speciellt mycket i Ellens-fikat heller på senare tid, lite av samma anledning. Sedan tycker jag också att det är roligare om man är lite färre så att man får chans att snacka lite mer intimt med alla deltagare.

Bengan till exempel var det ett tag sedan jag träffade, och tycker att det är hög tid snart. På bilden ser han lite tyngd ut, men kanske är det bara bilden som ljuger? Något att ha i bakhuvudet när vi tittar på bilder är just detta: Mycket handlar om när man trycker på avtryckaren, vi fotografer har en ganska stor makt att förmedla intryck och om man är lite okänslig är det ganska lätt att ge en vrångbild av de man fotograferar.

Nu gillar jag denna lite allvarstyngda bilden på Bengan mer än många andra jag har på honom. Jag tycker att den visar på ett personligt djup som inte alltid kommer fram annars. Och det är just detta jag saknar med våra lite mer ”lugna”, i bemärkelsen färre personer, fikastunder. Vi kan avhandla allt mellan himmel och jord, från Tomasevangeliet, fundamentalism, samhällskontraktens upplösning till antireflexbehandling på gamla Zeiss-gluggar. Sådant tycker jag om.

Krister K och Claes träffar jag lite oftare på hörnan här vid Hornstull och det är samma sak med dem, går att snacka om allt möjligt och inte bara fotografi. En annan tänkare som jag snackar mycket med och som även har en livserfarenhet som få som han gärna delar med sig av utan att försöka pådyvla någon sina sanningar är Micke Berg.

Sedan har jag vännen Lasse Mellberg som trampar runt ute på Biskops Arnö, vi brukar ha givande samtal över telefonen då och då. Just att umgås och snacka med människor som får mig att tänka är viktigt. Nu finns ju en hel del till som Mats Adsten, Micke Borg med flera, ingen nämnd, ingen glömd, som berikar mitt liv med nya klokskaper och infallsvinklar. Det viktiga är att hitta människor som ger och inte bara tar energi tror jag. På fotosidan finns det nog fler som ger än tar även om det finns en del som kanske tar ut sin egen frustration över andra ibland.